Berätta inte för någon

Åtta år efter mordet på sin hustru blir Alexandre kontaktad av polisen som har hittat två gamla kroppar i närheten av platsen där hon mördades. Tillvägagångssättet tyder på att det är samma mördare, och fallet öppnas på nytt. Alexandre blir snart huvudmisstänkt för mordet på hustrun och för en serie nya mord på hans bekanta. Samtidigt får han ett mail med en länk till en övervakningskamera och ett bestämt klockslag.
“Berätta inte för någon”, baserad på en framgångsrik kriminalroman av Harlan Cobens, har gjort succé i Frankrike där den både är en av fjolårets mest sedda franska filmer och har vunnit ett antal Césars för regi, klipp, musik och bästa manliga skådespelare (Cluzet). Boken har sålt mer än hundratusen exemplar i Sverige och ett antal miljoner världen över.

Frågan är om den blir lika väl mottagen av den svenska biopubliken eller drunknar i vårt eget hav av deckare på film. Vad som däremot står fullständigt klart är att “Berätta inte för någon” är en produktion av hög kvalité. Den är snygg, välspelad och fri från det mesta som gör svenska polisfilmer lika roliga som att åla på sandpapper, följt av ett dopp i Röda havet. Filmen håller polisutredningarna till ett minimum, och istället koncentreras handlingen på Alexandres försök att nysta upp de mystiska omständigheterna kring hustruns mord.

Riktigt jättespännande blir det ändå aldrig. Historien om övervakningskameran leder ingenvart och actionscenerna är ganska tama. Blodet lyser i sin frånvaro och hela mysteriet nystas upp i en halvtimmeslång dialog och vad som händer sedan kan en lobotomerad apa lista ut.

Rollistan är stark, med skådespelare från stora produktioner såsom “Gosskören”, “Catch me if you can”, “Gosford Park” och “Mannen som kunde tala med hästar”, och det är inte deras fel att filmen misslyckas lite med att greppa tittaren. “Berätta inte för någon” är en film av hög kvalité som dras ner något av materialet den är baserad på, snarare än skådespelarna och regissören.