Frostbiten

Första gången jag hörde talas om Frostbiten antog jag att det skulle vara en halvtam skräckfilm om vampyrer med en stämning liknande den i Storm. Mina tvivel om filmens kvalitet växte när jag såg att den lanserades under beteckningen “Skräck/komedi”, men ack så fel jag hade. Glöm skräcken. Det här är en vampyrparodi med humor.
Handlingen inleds oväntat med ett par scener där vi följer en grupp tyska soldater under striderna i Ukraina 1944. Efter en reträtt in i de djupa skogarna stöter gruppen på en övergiven stuga, där de bestämmer sig för att spendera natten. Friden avbryts snart när en av kamraterna drabbas av akut blodförlust och soldaterna överfalls av vampyrer. Stämningen är mystisk, spännande och än så länge småruggig och fungerar utmärkt som prolog för det som komma skall. Väl tillbaka i nutiden möter vi tonårstjejen Saga och hennes mamma som är nyinflyttade i ett norrländskt samhälle, där mamman har anställts på det lokala sjukhuset. Snart börjar mystiska piller som förvandlar folk till vampyrer cirkulera bland samhällets ungdomar och spektaklet är i full gång.

Utan att skämmas kan jag hävda att det här är en bra film. Man har på ett mästerligt sätt lyckats utnyttja det humoristiska i norrländsk fyllekultur och det faktum att blodsugande galningar är mer komiska än läskiga under rätt förutsättningar. Att den härliga norrländska dialekten används till fullo gör inte saken sämre. Roligast är scenen när polisen har arresterat en vampyr och en skeptisk kollega bestämmer sig för att ta en närmare titt.

Skådespelarna sköter sig riktigt bra, och lyckas för det mesta leverera sina repliker utan att fastna i enfaldigthetsträsket som vi så ofta ser i svenska filmer. Mikael Tornving gör dessutom en suverän insats i en liten roll som bekymrad polis. Effekterna är riktigt snygga och blodet flyter i strida strömmar.

Filmens minustecken är få och stör inte tillräckligt för att skada helhetsupplevelsen. Frostbitens största två fel är att för många historier berättas parallellt med varandra, och att slutet inte håller samma klass som resten av filmen. I övrigt är det här ett hårt träningspass för mungiporna med ett nyskapande upplägg.

B-Film? Visst. Men kul är det.