Dead Silence

Efter framgångarna med “Saw” har regissören James Wan och manusförfattaren Leigh Whannell återigen satt sig ner för att jobba med varandra. Denna gång har Whannell skrivit ner ett ganska udda och otäckt manus men samtidigt är historien ganska svårtuggad och blir till sist mest löjlig. James Wan gör dock sitt bästa med att försöka skrämmas på bästa tänkbara sätt och i vissa stunder blir det också ruskigt.
Handlingen i “Dead Silence” kretsar kring Jamie Ashen som återvänder till sin hemstad efter att hans fru har blivit brutalt mördad på ett mystiskt sätt. Han söker efter svar sedan en buktalardocka levererats till hans port samma natt som hans fru miste livet. Efter ett ihärdigt sökande visar det sig att dockan tillhör den mördade buktalerskan Mary Shaw som kommit tillbaka för att sätta skräck i befolkningen med hjälp av sina dockor.

“Dead Silence” är på många sätt en uppfriskande fläkt i en annars ganska tröttsam genre. Wan lyckas i vissa scener bygga upp en läskig stämning med hjälp av en mycket originell ljussättning. “Dead Silence” framförs många gånger på ett lyckat sätt när det kommer till skräckmomenten och flera gånger under filmen känner jag en rysning längs ryggraden. Trots dockorna, som är inspirerade från duons debutfilm “Saw”, rör sig Wan och Whannell bort från sitt skötebarn vilket är befriande skönt nu när det finns så många uppföljare och kopior som ändå fyller ut kvoten. Vad som finns kvar är ändå ambitionerna att försöka göra någonting originellt och annorlunda och bygga upp en skrämmande atmosfär. Som vanligt när det kommer till skådespeleriet är det inget exceptionellt, vilket man sällan kan förvänta sig när det kommer till den här genren. Donnie Wahlberg tar täten som stel polis och får nog fortfarande befinna sig i skuggan av sin yngre bror Mark. Men det gör inget för “Dead Silence” är skapad för att skrämmas, enklare än så är det inte.

Historien om Mary Shaw och hennes buktalardockor som löper amok och terroriserar folk är dock alldeles för skruvad för sitt eget bästa. Det är just här det faller eftersom ambitionen att försöka göra det originellt istället gör att storyn tillslut inte går att ta på allvar och det hela mynnar ut i en stor suck. Inledningsvis fungerar storyn men efter halva filmen blir det svårsmält och eftersom det inte är parodi à la “Onda dockan”, utan gravallvarligt, så har jag svårt att svälja storyn även om den presenteras snyggt. Duon avslutar sedan med ett mycket originellt och oväntat, om än helt osannolikt slut vilket ger vatten på kvarnen när det kommer till bisarra inslag i filmen.

“Dead Silence” är trots den ansträngda handlingen en sevärd skräckfilm som för en gångs skull försöker skrämma publiken med annorlunda grepp. Synd bara att det inte räcker hela vägen fram.