Fem barn och ett sandtroll

Som vanligt hade jag min ordinarie sidekick med mig när jag ska se barnfilmer, min bror.
Han är en 5 år gammal knodd vid namn Sigvard vars filmsmak enkelt kan beskrivas som oerhört lätt att tillfredsställa. I hans filmhylla ingår en budgetversion av “Lejonkungen” med mycket konstig handling och taskig animering. Detta debacle till fim ingår bland hans favoriter, givetvis. Trots de sanslöst låga kraven beskrev han filmen som “Lite bra och lite dålig” efteråt, vilket enklast tolkas som: katastrof!

Ett sandtroll är en varelse som bror liknade vid en krabba som kan uppfylla önskningar. Kruxet med dessa önskningar är att man får en om dagen, och magin tar slut vid solnedgången. De fem barnen som omnämns i titeln är syskon som ska spendera sin sommar på landet. Förväntningarna i syskonskaran är synnerligen låga på om de ska ha något kul överhuvudtaget, vilket givetvis ändras när de lyckas gräva upp det så kallade sandtrollet.

Filmen lider av stora identitetsproblem. Den försöker vara en ny “Narnia”, en ny “Shrek”, lite “Harry Potter” något för en lite äldre publik och något för en yngre publik. Givetvis blir försöket med att vara allt på samma gång allt annat än bra. Bland det mest påfallande i filmen var att humorn sällan var särskilt rolig, och det var bara ett fåtal gånger som man hörde de karakteristiska småskratten som vi äldre begåvar barnfilmer med. Faktum var att bror var enda barnet i salongen, och jag kan inte påstå att han skrattade ofta heller. Dubbningen kan ha viss skuld i det här, för svenskdubbningen var bland det mest horribla som jag genomlidit. Om ni överhuvudtaget överväger att se den – se den på engelska! Dessutom är jag övertygad att Eddie Izzards röst istället för det svenska ditot för sandtrollet hade varit hysteriskt mycket roligare.

Problemet med det är givetvis att alla små inte kan se den, vilket leder oss till identitetsproblemen igen. Jag förväntar mig inte att barn ska förstå vad som händer barnen som porträtteras i filmen ska ut och hjälpa till i första världskriget. Det verkade filmbolaget förvänta sig, medan jag mest tyckte det var ganska obehagligt att barnen är ute på landet för att London riskeras att bombas sönder. I övrigt tycker jag mest att det saknas en nerv, någon form av gnista, det mesta verkar stå på sparlåga i och det blir en karaktärslös soppa med få uppskattningsbara scener.

När det gäller skådespelarna hade jag stora förväntningar på Freddy Highmore, suverän i “Finding Neverland”. Även här spelar han ett barn med problem, fast här får han inte särskilt mycket sympati från min sida. Den hyperaktiva ungen med problem att lyda sin storebror gör mig enbart irriterad och dubbningen gör knappast den duktiga barnskådespelaren rättvisa. I övrigt är det mesta en soppa när det gäller skådespeleriet som mestadels är jämndåligt snarare än jämnbra. Till filmens försvar är den galna forskaren till kusin och matteprofessorn till farbror ganska underhållande. Inget som kan lyfta den skrangliga filmen direkt hursomhelst.