Pistvakt

“Finns ‘Pistvakt’ på film? Den måste jag se!” För all del, gör det. Om du har följt detta fenomen sedan starten i SVT 1998. Annars, låt bli!
Livet ter sig svårt för störstebror Sven-Erik. Han drar ett tungt lass som familjens överhuvud efter att fadern, den legendariske Stor-Erik, gått ur tiden och lämnat den arma Gudrun kvar med sina tre söner. Och när även hon försvinner ur bilden upplever sig Sven-Erik som en svikare. Framtiden ser mörk ut – vem ska ta hand om Svartlien när de tre bröderna lämnat jordelivet? Men som genom ett under uppenbarar sig framtidstron i egen hög person och gårdens arvinge tycks vara utsedd. Dessvärre är inte allt som det borde vara i trakterna kring Klimtatjakka och snart ställs gården inför sitt hittills största hot: en objuden gäst från Svalbard.

En befogad fråga att ställa sig själv innan man beställer biljetter till “Pistvakt” är: Fungerar detta verkligen på film? Som halvtimmesunderhållning var “Pistvakt” fenomenal och förtjänade såväl miljonpublik som priser för sin kvicka humor och parodiska skildring av livet i de nordliga delarna av landet. När det nu är långfilm som gäller är det just nämnda miljonpublik som ska lockas till biograferna och inte gemene man, som exempelvis är sugen på en ny, svensk komedi. Filmen är inte tillnärmelsevis fristående; för att få ut någonting av filmen, ja egentligen bara för att uppfatta vad som sägs på den breda norrländskan, krävs det skärpta sinnen och positiva upplevelser av tidigare “Pistvakt”-produktioner.

Men inte ens då är detta särskilt bra. Dialogen är fyndig, sinnesstämningarna karaktärerna emellan känns igen och skildras på ett övertygande sätt och enskilda sekvenser är mycket sevärda. Men som film betraktat är det övervägande kalkonartat. Handlingen är obefintlig, det finns inget djup i berättelsen och heller ingen imponerande biroll som skulle ha kunnat ges ett plus i kanten. Scenmiljöerna i “Pistvakt” har även tidigare varit bedrövligt dåliga och det har varit en del av charmen – att kunna smila åt alla missar som medvetet eller omedvetet gjorts i scenografiarbetet – men på vita duken blir det mest pinsamt. Cineaster göre sig icke besvär.

Fungerar det för de riktiga “Pistvakt”-entusiasterna då? Jodå, det som presteras räcker för att alla som sett fram emot den här premiären mer för själva produkten i sig snarare än själva filmens kvalitet kan se det här för vad det är: en fortsättning av “Pistvakt”-produkten, som lär klassas som en parentes snarare än ett utropstecken.

För oss vanliga dödliga finns det bara en sak att säga: SVT, damma av några sköna repriser!