Stoned

1966 är ett av världens bästa årtal. Bob Dylan gav ut Blonde on Blonde, Truffaut regisserade Fahrenheit 451, Marléne Jobert gjorde sin skådespelardebut i Godards Masculin féminin, Levi’s lanserade deras hittills subjektivt bästa årgång 501:or och Michelangelo Antonioni regisserade Blowup.
Här hittar vi en av de skönaste scenerna i Stoned, Rolling Stonesstjärnan Brian Jones är på toppen av sin karriär och svassar världsvant in på galapremiären för Blowup i ljuset från hundratals fotoblixtar. Han är gud.

Sedan får vi följa honom nedför, det som börjar i visuellt Easy Rideroida drogestetiska LSD-trippar omvandlas till platta foton av en Brian Jones som förlorat sin musikaliska talang i knark och så småningom hittas död i sin egen swimmingpool.

Karaktären Brian Jones utvecklas i huvudsaklig kontrast mot hantverkaren Frank Thorogood, som anställs för att bygga om rockstjärnans hem men som i slutändan blir mer sysselsatt som Brian Jones drogsällskap. Det växer fram en säregen relation dem emellan, det vore fel att kalla det vänskap. Kanske snarare den samhörighet som två män som tappat lusten till allt och inte längre ser någon framtid känner.

Men filmen berättas egentligen till lika stor grad reflekterad mot Rolling Stonesmanagern Tom Keylock och Brian Jonesflickvännerna Anna Wohlin och Anita Pallenberg. Tom Keylock spelas här av David Morrissey som sedan han gestaltade sin kasinoägare i Blackpool får anses vara en av de skönare brittiska skådespelarna. De täta Volker Schlöndorff-referenserna i Pallenbergporträttet bidrar till en styrka som gör att Anna Wohlin, spelad av Tuva Novotny, på ett oförtjänat vis hamnar lite i skymundan.

Likt många filmer med för bra bakgrundshistoria blir Stoned en film som drunknar i sitt eget universum, det finns något otroligt fascinerande med den tid och den värld som Brian Jones levde i och i sin skildring av miljön glöms andra aspekter av filmen bort. Det finns scener som bara känns så riktiga, som när Brian Jones stenad av alkohol börjar skapa musik i sin torrlagda swimmingpool. Anspråkslöst. Vackert. Men dessa scener är lätträknade, och vi landar oftast i ett hav av menlösa bildserier föreställande knarkande rockstjärnor som saknar funktion.

Som ett porträtt av Brian Jones är Stoned förringande. Som dokumentärt tveksam skildring av sextiotalet är den lika tät som Mikael Janssons tolkning av Blowup genom Sienna Miller och Pepe Jeans.