Blood and bones

“Blood and bones” är baserad på en mycket populär bok som har sålt mycket i Sydkorea och som även bygger på en sann historia. Den handlar om en koreansk flykting som åker till Japan på 30-talet. Han är väldigt egoistisk, och beter sig illa mot både sin familj samt personerna nära honom. Får han inte som han vill är han mer än gärna beredd att ta till våld, och vi får följa hans våldsamma temperament genom hela filmen. När fiskfabriken som han jobbar på stängs, blir han tvungen att ge sig ut på den kriminella banan för att tjäna pengar.
Takeshi Kitano, en mycket känd japansk regissör, gör sällan huvudroller i andra filmer än sina egna, men i Blood and bones spelar han den våldsamma immigranten, och det gör han över all förväntan. Han lyckas porträttera det brutala monstret inom huvudkaraktären på ett övertygande sätt. Under filmen kände man ett stort hat mot honom, och det är ett bra bevis på att han lyckas väcka känslor inom mig mot karaktären och hans brutala sätt att handskas med kvinnor och män. En sak som jag däremot inte gillar är att ingenstans i filmen förklaras motiven till varför han beter sig som han gör. Det är en av filmens stora brister, att man inte klarar av att konstruera en stark historia som verkligen förklarar händelserna.

Det verkar som om det har varit svårt för regissören att framställa ett bra manus efter boken. Istället för att vi får en bakgrund att grunda karaktärerna på, visar regissören endast upp ett maraton av våldtäkter, misshandel och hat mellan karaktärerna. Scenerna sammanlänkas knappt till varandra och regissören Yoichi Sai verkar inte ha lagt ner någon möda på att förklara motiven till denna våldsamhet. Man har försökt att skapa en episk historia, som sträcker sig mellan 30-talet och 80-talet i ett litet koreanskt samhälle i Japan, men man har satsat mycket på det episka och nästan glömt bort att skapa en intressant och ordentlig handling. Det finns inga intressanta vändningar eller karaktärsutvecklingar, utan vi får endast se brutala scener gång på gång.

Förmodligen måste vara mycket insatt i koreansk och japansk historia under denna tidsperiod för att förstå filmen fullt ut. Utan dessa kunskaper kan det vara svårt att förstå karaktärernas motiv till deras handlingar, och hur de uttrycker sig med både gester och språket. Det är en film som mycket väl kan uppskattas mycket inom landet, men när den når ut till oss i västvärlden försvinner mycket av den känslan i och med vårat oförstånd till deras kultur, och det är väldigt synd. Samtidigt har man lyckats att visa hur våldsam en människa kan vara, och trots att man nästan ryggar tillbaka under de många våldsscener i filmen, så kan man inte låta bli att tycka om dem. Det man har lyckats mycket väl med är att skapa dessa scener och de lämnar avtryck i minnet. Kitanos skådespeleri är realistiskt och mycket skickligt och utan honom hade inte filmen blivit lika magstark. Dessa saker väger upp filmens brist på handling så att den når godkänt i slutändan.