Stockholm Boogie

“SÅ JÄVLA VACKERT!” skriker en av huvudpersonerna som en kärleksförklaring till utsikten. Stockholmssagan “Stockholm Boogie” är tvillingarna John och Karl-Uno Lindgrens långfilmsregidebut. Vackert är bara förnamnet och vår huvudstad har sällan framställts lika härligt som i den 80 minuter långa filmen. Handlingen utspelar sig under en intensiv natt i två 24-åriga kusinerna Jerka (Erik Johansson) och Hoffes (Jens Malmlöf) liv. Intressant att nämna är att manuset har skrivits av bröderna, men även de två tidigare nämnda skådespelarna har varit med om skrivprocessen. Jerka är toffeln med en flickvän som passande nog fått öknamnet “Terrorese” (Erika Braun) av Hoffe. Efter flera år av förtryck (som smeknamnet antyder) har förhållandet lagts på is efter ett av Jerka initierat uppehåll.
Kusinen och tillika den evige singeln är överlycklig över sin släktings förändrade civiltillstånd. Han gör vad alla vänner till en sörjande och allmänt nere kompis gör – drar med honom ut på krogen för att hitta sällskap. Tyvärr involverar hans plan att sno sprit från krogen, något han inte direkt lyckas med. Resultatet av konststycket är att de blir utkastade båda två, vilket gör att Jerka tröttnar på det hela och börjar jobba för att ta sig hemåt. Vad han anar föga är att kvällen bara börjat – med “Terrorese” i hälarna.

Rakt på sak – filmen är en tribut till Stockholm, närmare bestämt till stadsdelen söder. Kärleken till söder lyser igenom tidigt och det förvånar mig inte det minsta att regissörerna är uppväxta där. Filmen är också en intressant nutida analys av det bra och dåliga med relationer – kompis som kärleksrelationer. Det finns väldigt mycket att relatera till som ungdom (och stockholmsbo) i filmen och det är inte få gånger man sitter och nickar instämmande och ler för sig själv.

Stockholmsklyschorna duggar tätt, jobbiga ordningsvakter, östermalmsbrats och söderfolk återfinns vilket de flesta av oss kan relatera till. Roligt, men överdrivet mestadels. Överdrivet är ett omdöme som även kan användas gällande skådespelare, speciellt den överspelade flickvännen. Viss brist på logik i manuset kan man hitta om man ser den i egenskap av pretentiös proffstyckare, men överlag är det bra. Kontentan är att en ganska skön feelgood- känsla delges och delas med publiken. Problemet är att det blir virrigt och överspelat stundtals, kanske har detta med avsaknaden av erfarenhet att göra. Det blir nog bättre i framtiden.

Nerven i filmen är kärleken till det geografiska och det är en intressant filmdebut för både regissörerna och Jens Malmlöf. Den i mina ögon Josef Fares lookaliken gör det förmodligen bäst. Jag ser fram emot att se honom i framtiden. Ser även fram emot en film från bröderna som handlar om något som inte faller sig lika naturligt som en film om sin hemstad om människor i sin egen ålder.