Angels in America

Gud har övergett paradiset. Året är 1985 och president Reagan sitter i det vita huset och AIDS är mer aktuellt än någonsin tidigare. På Manhattan tar berättar Prior för Lou, hans älskare sedan flera år tillbaka, att han är sjuk. Lou pallar inte trycket, och överger sin AIDS-sjuke älskare. Prior blir rädd och känner sig ensam i kampen mot sin sjukdom, samtidigt som skuldkänslorna förstummar Lou.
Den mormonske advokaten Joe Pitt pressas hårt av sin chef Roy Cohn för att ta ett jobb på justitiedepartementet i Washington. Pitts fru Harper försöker fly sitt äktenskap utan sexuell kontakt och konsumerar Valium som lika ofta som du dricker vatten. Mitt i allt får Prior besök av en ängel som kommer med nyheten att Prior kan bli en profet efter sin död om han vill. Pitts mamma och hans vän Belize – hjälper honom att välja – profet – eller ett liv i ett par år till.

Bara av att skriva ovanstående text får mig att rysa. Tony Kushner skrev “Angels in America” som teater i början på 90-talet, och valde själv att skriva miniseriens manus när HBO hörde sig för. Kushner har lyckats skapa en saga olik allt annat. En vacker saga, men samtidigt sorlig och evigt aktuell. “Angels in America” lyckas skapa en genuin känsla, och dialogerna om homosexualitet, AIDS, politik, depression, religion och beroende ligger så nära verkligheten att filmens diskussioner lika gärna kunnat pågå i ditt vardagsrum.

I “Angels in America” är det just dialogen som är stark – men också tyngst. “Angels in America” kan vara de 352 tyngsta filmminuterna jag beskådat. Med andra ord inga actionsekvenser, inga långa kameraåkningar med tystnad eller perioder där bilden får tala. Prat, tal, samtal, resonemang, snack, surr, diskussion, konversation, diskussion – bestäm själv. Här får skådespelarna använda hela sin kunskap fullt ut, och ack så bra de gör det!

Al Pacino har på senare år gjort flera märkliga rollval, vilket på många sätt gett djupa ärr i hans annars fantastiska karriär. “Angels in America” var däremot ett lysande val, och Pacino spelar med en procession vi inte sett på många år. Men det är inte bara Pacino som bör vara nöjd över sitt rollval. Om du någonsin tvekat på Meryl Streep eller Emma Thompson kan du sluta tvivla. Men “Angels in America” lyckas också introducera oss till mindre kända personer, däribland Mary-Louise Parker, Patrick Wilson, Jeffrey Wright, Ben Shenkman och Justin Kirk. Samtliga inblandade levererar fantastiska rolltolkningar, och extra bra är Justin Kirk i rollen som Prior. Kirk lyckas skapa en fantastisk känsla kring sin karaktär och vartenda gest och blinkning känns uttänkt. Meryl Streep bekräftar att hon är en av duktigaste skådespelerskorna någonsin. Hon lyckas spela sin roll lågmält, mänskligt och blir en karaktär man älskar att hata, som tillslut mynnar ut i att man älskar att älska henne. Hatten av till Streep – som aldrig slutar att leverera.

Jag förstår de som somnar av den eviga dialogen. Det är ett segtuggat material, som lika gärna kunnat fungera som radioteater. Men orkar du lyssna igenom alla dialoger, och titta upp de gånger Mike Nichols kommer med ett par sanslöst snygga bilder – kommer denna miniserie bli en upplevelse utöver det vanliga.