När mörkret faller

Jag har länge sett Anders Nilsson som en av de mest lovande svenska regissörerna. Han har visat att det går att göra actionfilm (nåja) på svenska med “Livvakterna” och “Tredje vågen”. Vanligtvis brukar dylika försök sluta i skrattretande kalkoner. “När mörkret faller” är dock en annan typ av film, tyngre och mörkare.
“När mörkret faller” berättar tre historier som alla innehåller människor vars till synes normala vardag skakas av våld. Först tonåringen Nina (Bahar Pars) vars familj inte gillar att hon umgås med killar och en dag beslutar sig för att sätta stopp för hennes beteende.. Sedan Carina (Lia Boysen) som är framgångsrik journalist men som bakom en lycklig fasad kommer hem till en man som är aggressiv och våldsam. Slutligen är det krögaren Aram (Reuben Sallmander) som driver en framgångsrik krog och nattklubb där utkastade gäster en dag bestämmer sig för att hämnas.

Det finns en atmosfär av annalkande undergång redan från början i “När mörkret faller”. När karaktärerna presenteras förstår man snabbt deras problem och som betraktare känner man direkt att deras liv kommer förändras på ett drastiskt och tragiskt vis. På något sätt kan jag inte undvika att tänka på förra årets amerikanska Oscarsvinnare “Crash”. Inte för att filmerna på ytan är särskilt lika utan snarare för att det finns en snarlikhet i hur filmerna behandlar de mörkare sidorna av den mänskliga naturen, vanliga människor som utför hemska handlingar – handlingar som dessutom drabbar uppenbart oskyldiga. “Crash” var bra på många sätt, men också sprängfylld med utslitna klyschor och matiga moralkakor. På det sättet är “När mörkret faller” lättare att svälja, även om den blotta mängden elände känns ganska mastig stundtals. Bra skådespelare räddar en stundtals styltig dialog och jag tycker castingen är ganska modig, kända ansikten dyker upp i inte särskilt väntade roller.

Problemet med en film som denna är att det blir väldigt mycket som ska berättas på ganska kort tid. Trots att filmen spänner över ganska modiga två timmar och en kvart blir det ibland väl kortfattat. Men trots att greppet med flera historier leder till vissa brister finns det också en tydlig och lättfattlig röd tråd i filmen som gör att det är lätt att förstå varför Anders Nilsson trots allt valde denna variant, vilket förlåter en del. Bra skådespelare, snyggt foto och solid regi hjälper också upp betyget. I slutändan känns det som att filmskaparna här var så måna om att göra en viktig film att de gapade efter lite för mycket. Helhetsintrycket blir hyfsat och Anders Nilsson visar här att han även mäktar med drama, men nästa gång önskar jag hellre att han håller sig till en historia och ger den det utrymme den förtjänar.