One plus One

Godards till synes osammanhängande samling dokumentära och spelade filmklipp som fogas ihop med högläsning ur en bok om fiktiva sexuella relationer mellan Brezjnev och Kennedyfamiljen hör till det mest politiska och svårgreppbara han regisserat.
Men det intressanta i Ett plus ett är egentligen hur den beter sig inför olika publikgrupper. Att gå in i filmen i tron om att det är en musikdokumentär gör det till en otroligt konkret, fotografiskt oförfalskad historia om skapelsen av Rolling Stones Sympathy for the devil. De mjuka kamerapanoreringarna genom replokalen dokumenterar tillblivelsen av en bit rockhistoria i ett skede då bandet är för uppsugna i låten för att ens notera Godards närvaro. Vi får följa med låten från konceptstadiet där den bara består av några gitarrackord och en halvfärdig sångtext, genom en period av idérika repetitioner fram till en nästan perfekt rocklåt.

Med samma premisser blir de mindre dokumentära scenerna en illustration av Rolling Stones politiska ståndpunkt, en fingervisning från Godard till hur man kan tolka den frekvent spelade låten. Det starka politiska budskapet i scenerna från Black Power-skrottippen blir något reducerat och förvandlas istället till något stillsamt alternativ till en musikvideo, ljud i bild med mening.

För en man som ser filmen som en del i Godards tidiga politiska triptyk bestående av Kinesen, Helgen samt Ett plus ett, får filmen och dess scener en annan funktion. Scener där den amerikanska Black Power-rörelsen rustar inför krig och läser högt ur politiska texter för varandra. Där demokratin frågas ut av en journalist utan intervjuteknik, och tar sig till en plats dit den egentligen inte vill gå. Där nazismen placeras i en skräptidningsaffär tillsammans med två maoister som straffas för sin ideologiska övertygelse. Här blir Rolling Stones roll den motsatta, blott ett soundtrack till de sekvenser i filmen som verkligen tar publikens hjärnor i anspråk.

Ett plus ett är som viktigast just här, genom de vitt skilda filmsekvenserna lyckas Godard belysa många för honom angelägna ämnen. När Eve Democracy, spelad av Anne Wiazemsky, blir intervjuad kritiseras inte bara den sneda föresatsfyllda journalistiken, utan Godard tar även upp diskussionen om demokratins plats i samhället, om den verkligen existerar och om den ens är möjlig. Wiazemsky får frågor som hon bara kan svara ja eller nej på, och placeras ibland i situationer där hon svarar mot sin verkliga åsikt. Eve Democracy dör senare i filmen på en strand mellan socialistiska och anarkistiska flaggor, och när eftertexterna rullar frågar man sig vem man egentligen ska känna sympati inför.