Oskuld

Quinceañera. Välkommna till denna glädjefyllda ceremoni för att fira Eileens kliv in i vuxenvärlden. Här bjuds på dans och festligheter av det mexikanska slaget, och på tur står kusinen, den 14-åriga prästdottern Magdalena. Men som ett bombnedslag får föräldrarna reda på att oskuldsfulla Magdalena är gravid! För att komplicera det hela än mer så har regissörerna slängt in en onödig sidohistoria om den tidigare småkriminella gangstern Carlos, som återvänder till det latinotätbefolkade området Echo Park, Los Angeles där intrigerna äger rum.
Tanken från regissörernas sida lär ha varit att ge en brutalt ärlig, hjärtekrossande skildring av sexualitet, sociokulturella komplikationer och en tonårings väg in i vuxenvärlden. Tanken från min sida var – när ska ungdomarna lära sig att använda preventivmedel? I sådana fall hade jag sluppit se vad som eftersträvar diskbänksrealism, men istället känns mer som en billig spansk såpopera, tänkte jag. Förvisso gör den sliskiga sentimentaliteten och hysteriska gesterna sig angenämt frånvarande. Men Jesus, vad billig produktionen känns.

Manuset skrevs på tre veckor, filmandet gick snabbt och billigt till medan befolkningen i inspelningsområdet entusiastiskt ställde upp som statister. Och “Oskuld” är till en början realistisk med en nästintill improviserad, dokumentär känsla, filmat med en småskakig kamera som om vi tittare fått betrakta en riktig Quinceañera-fest.

Men där festligheterna slutar börjar eländet. Det övernaturliga, religiöst symboliska inslag som uppenbarade sig nära slutet, och de stereotypa karaktärerna, framkallade en viss skeptisism hos mig. De fnittriga klasskamraterna som sitter ute på trappen på skolgården och snackar tjej-skvaller finns där, den till synes charmiga pojkvännen som lämnar sitt ansvar och plötsligt sticker iväg när situationen blir obekväm, den övergode släktingen som tar huvudpersonerna under sina armar. Och så har vi Magdalenas prästfar förstås som är sådär lagom moralpredikande man kan förvänta sig av en präst i en sånhär rulle och ursinnig i sanningens ögonblick, men för att senare försvinna från bildrutan mer eller mindre helt och hållet. Skådespelarna gör ett godkänt dagsverke men ges inte tillräckligt utrymme att utveckla sina karaktärer, med undantag från filmens unga stjärna, Emily Rios.

Att man sedan valt att behandla ämnet homosexualitet i och med mjuktuffingen Carlos, som utforskar sina egna gränser, är ett modigt drag. Vart går gränsen mellan kärlek och sexuellt utnyttjande? Hur vet vi om den vi älskar hyser motsvarande känslor för oss? Tyvärr utforskas inte de frågeställningar som tas upp till sin fulla rätt, utan faller istället isär. De homosexuella männen i Carlos grannområde framstår som enbart sexuellt utnyttjande, med en och annan baktanke.

Hett och kryddigt mexikanskt? Nja. Gör er inte besväret. Ta istället en tripp till videobutiken och hyr den betydligt bättre “Din Morsa Också!”. Naken, vital och nyanserad ungdomsskildring. Allt vad “Oskuld” inte är med andra ord.