Irene Huss – Tatuerad torso

Svenskarnas vilja att se svenska polisfilmer tycks aldrig mättas, eller i vilket fall inte filmbolagens vilja att producera dem. Det senaste tillskottet i genren, Irene Huss, är till och med dålig för att vara en svensk polisfilm – och det säger inte lite.
Sett till själva historien är “Tatuerad Torso” uppbyggd precis som vilken liknande film som helst. Vi har en huvudhistoria där ett brott har begått och måste lösas, samt en bihandling som rör huvudpersonen på ett lite mer personligt plan. I detta fall består brottet av en död och styckad kropp som driver i land på en strand utanför Göteborg. Huvudpersonen, Irene, tar sig an fallet och inleder ett polisarbete som till stor del utförs i Danmark. Bihandlingen, som efter ett tag smälter ihop med huvudhandlingen, utgörs av att en god vän besöker Irene och talar om att hennes dotter är spårlöst försvunnen. Vilket leder till att Irene försöker leta rätt på henne också.

Vi har sett det förr, inte en gång, inte två, utan hundratals. Upplägget är detsamma, handlingen snarlik och kvalitén lika dålig. I “Tatuerad Torso” bjuds vi dessutom på en dialog som är så dålig att man undrar vem som har suttit bakom pennan när manuset skrevs. Visserligen försöker den vara både smart, rolig och vass. Men det resulterar istället i att man som åskådare ständigt sitter och funderar på ifall en människa verkligen skulle uttrycka sig så i verkliga livet. Lägg därtill en fruktansvärt dålig Angela Kovács i huvudrollen och det patetiska resultatet är ett faktum.

Det är för mig oförståligt hur det kan existera så lite nytänkande som det gör inom den här genren. Vad som skiljer “Tatuerad Torso” från filmerna om Beck, Wallander och Van Veeteren är i stort sett att huvudrollen spelas av en kvinna. I övrigt är det samma vara och faktum är att i denna film bjuds vi inte ens på särskillt mycket spänning. Det känns inte som att man som publik blir tillräckligt indragen i storyn, utan att det är mycket som saknas och att det är många väsentliga delar som har glömts när boken har blivit film.

Filmen tänder visserligen till lite mot slutet, men tyvärr är tändningen för liten för att det bestående helhetsintrycket ska bli positivt. Och med facit i hand blir det aldrig varken spännande eller bra. Precis som vi väntat oss, och precis som det brukar vara med andra ord.