Tre solar

Svensk medeltidsfilm. Det krävs nästan att vi går tillbaka ända till medeltiden, eller åtminstone kanske “Petri tårar”, innan vi hittar några seriösare försök till sådant. Av det kan man lätt dra slutsatsen att det är farlig mark för filmmakare att beträda. Ganska naturligt med tanke på den begränsade möjlighet svensk film har att konkurrera med utländska mastodontfilmer i genren.
Det är medeltid och Hanna Röde (Lena Endre) väntar på sin man Ulf (Mikael Persbrandt) som deltagit i korstågen. Hon får bud om att han anlänt och rider ut för att hämta honom i hamnen. Vid kusten upptäcker hon att pesten kommit till landet och hon tar sällskap med Joel Fiskare (Kjell Bergqvist) som förlorat hela sin familj. Tillsammans söker de Hannas man.

Tre Solar fick stora problem innan den ens haft premiär. Veckorna innan premiären hördes publiken skratta rått när trailern spelades i biograferna. Risiga peruker, styltig dialog och pretentiöst anslag gjorde att trailern lockade mer till skratt än köp av biobiljetter. Tyvärr är filmen minst lika skrattretande som trailern antyder. Om jag bortser från perukerna som ser klart påklistrade ut finns djupare problem med filmen som snabbt visar sig, exempelvis bristen på röd tråd i handlingen och en dialog som ger fler grova svordomar än bidrag till förståelsen av filmen. Mest kalkonvarning är det ändå på skådespelarinsatserna trots att nästan hela den svenska “eliten” är samlad. Alla tycks ha olika uppfattning om vad det är för typ av film de agerar i. Kjell Bergqvist gör en komedi, Lena Endre en tragedi och Mikael Persbrandt är över huvud taget inte med i matchen utan är mest apatisk. Den enda som övertygar är Rolf Lassgård som har den rätta glöden i sitt gestaltande av en galen fånge. Mest pinsamt usel är Maria Bonnevie som ser smått hysterisk ut filmen igenom och tycks läsa sina repliker innantill. Ska jag försöka hitta positiva sidor är det fotot och musiken som främst bör nämnas. Tre Solar är trots sina brister en ganska snygg film där den tekniska biten av projektet känns solid, särskilt fotot är riktigt snyggt.

Bristen på sammanhang, den stundtals sanslöst dåliga dialogen samt skådespelarnas genomgående usla insatser (undantaget Lassgård) gör det här till en av svensk films största praktkalkoner på senare år. Hoberts försök att lätta upp filmen med medvetet komiska scener bidrar också till att dra ner betyget ytterligare och gör att jag undrar om ens Hobert trodde att det här skulle fungera. Pinsamt.