Om Sara

Jag hatar Sara. Och det säger egentligen mer om filmen än om Sara.
Sara var typ tjugo när jag lärde känna henne, hon var flickig och kär i ett fotbollsproffs, levde mellan barnsligt studentliv och vuxet arbetsliv. Hon gifte sig med honom, lät Alexander Skarsgård spela ihop de minuterna som krävdes för ett filmaffischnamn innan hon tröttnade.

Fyllde trettio och dumpade sin fotbollsspelare, hittade någon ny kille som lät sin privatekonomi baseras på stalinism och som blev fånigt tjurig när han inte fick som han ville. Hon tog hans jobb och han lämnade hennes liv, utan att det egentligen stör henne.

Hon blev en affärskvinna som mest brydde sig om sitt eget liv, oberoende och på jakt efter någon som kan bygga lite på hennes barn för en natt. Hon köpte sin döda mammas hus i något försök att bevisa sin självständighet materiellt.

Men det spelar ingen roll.

För egentligen bryr jag mig inte alls om Saras pojkproblem eller hennes strul på jobbet. Under de tio år som jag kände henne var det inte hennes historia som fängslade mig, det var hennes uttryck, sättet på vilket hon framställdes och karaktärerna i hennes omgivning. Och jag hatade henne.