Järnets änglar

Att svensk film befinner sig i en djup svacka är numera ett välkänt faktum. Bortsett från Roy Andersson och ett fåtal andra regissörers alster består svensk film i princip av två sorters filmer: kriminalfilm och banala dramer. “Järnets änglar” tillhör den senare kategorin.
Filmen är regisserad av Agneta Fagerström-Olsson, en för mig okänd regissör som tidigare regisserat tv-serien “Hammarkullen”. Filmen handlar om tre kvinnor vid järnverket i Luleå. Mona (Kajsa Ernst) är en bitter medelålders kvinna som ligger i ständig konflikt med omvärlden, Annbritt (Elisabeth Carlsson) en bastant kvinna i trettio års åldern som är tillfreds med livet och Moa, en osäker tjej med drömmar om en karriär som sångerska. Trots deras olikheter har de en gemensam nämnare – bandet Black Island Sisters.

Ganska tidigt reduceras bandet till ett bihang, där piloten är centrerad kring kvinnornas kärleksproblem. Relationsproblem i all ära, men när filmen på intet vis är nyanserad och inte bygger upp en story att engagera sig i blir det snabbt tröttande. Trots att filmens första del är en fördjupning i karaktärerna är persongalleriet förhållandevis vagt. Inte ens i de känslosamma scenerna känner man patos.

Ensemblen är det som räddar upp filmen en aning. Kajsa Ernst visar återigen att hon är en skådespelerska av hög dignitet trots tafatta monologer. “Järnets änglar” är en långsam film – lite väl långsam – där karaktärsutveckling och inte dramatiska inslag styr utvecklingen. Det förhållandevis låga tempot hade fungerat bättre om karaktärsutvecklingen engagerat. Så är inte fallet här, under stora delar går filmen på sparlåga.

Jag hade mina dubier och tråkigt nog uppfylls de, och med besked. “Järnets änglar” är en schablonfilm, nämnvärt bättre än Beck-filmerna, vi sett både en, två och tio gånger tidigare. Om svensk film var som bäst under stumfilmseran på 20-talet, måste den vara som sämst nu. Bortsett från Kajsa Ernsts stabila insats finns det ingenting som engagerar.