Livet på en pinne

Från väderkvarnarnas förlovade land, Holland, kommer en film där fokus riktas mot en synnerligen meningslös sport: Pålsittning. Sporten vävs in i en charmig berättelse som i längden tänjer på tittarens tålamod och vilja att hålla sig vaken.
“Livet på en pinne” tar sin början under ett möte där århundradets idrottsman från Holland ska utses av en grupp åldrande kommittémedlemmar. Just när diskussionen nått ett dödläge, kommer en man med förslaget att pålsittaren Taeke Jongsma ska få priset för sin hängivenhet till den ädla folksporten. I en serie bakåtblickar får vi följa Taeke, från hans debut som barn, till erfaret stolpskott med sikte på världsrekordet i pålsittning.

Jag måste erkänna att det är djärvt att våga spela in en film där tävlingarna i stort sett går ut på att ett flertal “idrottsmän” sätter sig på varsin stolpe, placerade i en kanal eller sjö, och sedan gör i stort sett igenting under 200-300 dagar. Precis som väntat blir det därför rätt tråkigt när det mest actionfyllda inslag som kan inträffa är att någon ger upp eller trillar av sin pinne. Mellan tävlingarna följer vi Taeke genom den charmiga holländska landsbygden där han tampas med kärleksproblem och ekonomiska motgångar. Roligt blir det först när han ansluter sig till de lokala kommunisterna, skaffar Lenin-mustasch och kämpar för arbetarnas rättigheter genom att råna en bank. Mer humor än så blir det inte.

Det som lockade mest med “Livet på en pinne” var det faktum att den legendariske kompositören Ennio Morricone, mannen bakom temat till världens enligt mig bästa film: “Den Onde, Den Gode, Den Fule”, har komponerat musiken. Hur blev då resultatet? Inte så bra som jag hade väntat mig. Problemet ligger i att musiken inte är minnesvärd och jämfört med Morricones tidigare verk, då främst hans tonsättningar av Sergio Leones westernfilmer, är det här bara ett ordinärt stycke bakgrundsmusik, varken mer eller mindre.

Sammanfattningsvis är “Livet på en pinne” en film som för fram en ovanlig sport i rampljuset. Det blir tyvärr oerhört tråkigt mot slutet och den enda trösten är då alla underbara träskor…