Queens Escorts Brooklyn Escorts Long island Escorts NYC Escorts bestnyescorts.com Manhattan Escorts NYC naughty

Publicerad kl 00:00 den 18 Oct 2005

av

Nikolai Schnackenburg

nschnackenburg@cine.se


Richard Hobert nya film “Harrys Döttrar” är den första sen det stora debaclet i form av “Tre Solar”. Med bakgrund av det var inte förhoppningarna höga över vad jag skulle få uppleva under de 106 minuter som filmen har som speltid. Publikpriset som filmen fick på Köpenhamns filmfestival 2005 var jag också lite nyfiken på. Var det en övertolkande pretentiös publik som resulterade i att filmen fick priset, eller är den faktiskt bra?
Det nästa jag vet är att orden “Skärp dig!” viskas fram inom mig när jag känner tårarna i ögonvrån. En liten stund har gått i filmen och jag känner redan att min manlighet har örfilat mig och gått ut ur biografen. Efter att jag känt tårarna i gränsvärlden innan de faller nästföljande gånger reflekterar jag inte ens över det utan följer med på resan.

Konceptet är ganska enkelt. Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) delar glädjen av ett havandeskap. Graviditeten är den första för syskonen. Marie får stöd av sin man Erik (Jørgen Langhelle) medan Ninni av sin man Jonas (Peter Gardiner), utifrån detta går båda paren mot sitt första barn. Komplikationer infinner sig och det visar sig att Ninnis barn inte lever längre när födelsen är i anstormande.

Familjerelationer, kärleksrelationer, hemligheter, avundsjuka, rivalitet, allt ställs på sin yttersta yttersta spets efter det hemska som hänt. Resultatet av tragedin yttrar sig på flera intressanta sätt som nyanseras ut på, i bästa fall, ett harmlöst vis. I värsta fall är det riktigt obehagligt och man har en jobbig klump i magen en bra stund efteråt. Min spontana känsla var att det kändes väldigt autentiskt, även om skådespelarna hade en tendens att spela över. Speciellt Lena Endre var synnerligen teaterlisk i som den äldre systern.

Rolltolkningarna överlag är ganska jämna och lutar mest åt det bättre hållet. Den absolut bästa, står Iwar Wiklander för. Iwar spelar fadern Harry, som filmens titel grundas på. Leendet var brett när man såg honom agera som pappan som är lite till åren. Det ärrade och fårade ansiktet ger en realistisk känsla som bara förbättras av hans fantastiska skådespeleri.

Resultatet av historien? Utmärkt. En historia som lyfter fram både det bra och dåliga i förhållanden, systerskap och föräldraskap på ett gripande sätt var väldigt oväntat för mig. Den känsliga nerven som jag har gällande visa dramer trampas onekligen på av Hoberts epos. Nej, den hoppas på. Jämfota. Min vid slutet av filmens så kallade manlighet ligger förmodligen hemma med täcket över ansiktet, fast i tron att jag daltades med för mycket som barn. Filmen grep tag i mig på ett fruktansvärt sätt som jag sällan varit med om.

Jag gillar verkligen sättet som de visar storheten i saker som vi yngre inte fått uppleva än, att få barn. “Harrys Döttrar” bragte mig ett steg närmre vuxenskapet, genom förståelse. Även om jag är övertygad att jag kommer få mycket spott och spe i efterhand för det höga betyget, kommer jag sätta det. Som recensent hade allt annat varit fegt och jag kan inte annat än att hoppas att ni kommer bli lika gripna av Hoberts drama som jag.

Regi

Richard Hobert

Skådespelare

Amanda Ooms,
Iwar Wiklander,
Jørgen Langhelle,
Lena Endre,
Peter Gardiner

Genre

Drama

Originaltitel

Harrys döttrar

Premiärdatum

2007-04-11

Språk

Svenska

Längd

106 minuter

Produktionsår

2004