Dodgeball

Mannen på min högra sida ser bildad ut. Han har runda glasögon och vitt hår. I handen ligger en nyvässad blyertspenna. Med korta och snabba rörelser skriver han ned några oläsliga rader i blocket liggandes i hans knä. Jag harklar mig lite lätt och får lyckligtvis mannens uppmärksamhet. På nervös franska frågar jag om för vilken tidning han skriver. Mannen skiner upp och talar om att han recenserat filmer för Le Parisien i 15 år. Jag blir intresserad och frågar honom vad som tagit honom till denna film. Han förklarar glatt att några veckor tidigare hade han publicerat en krönika innehållande en lista på grovt överskattade skådespelare. Ben Stiller hade funnits med. För att få sin krönika berättigad bestämde han sig för att med kritiska ögon syna Ben Stiller. Jaså? Tänker ni. En fransk journalist som granskar Ben Stiller? Vad blev då domen från Parisien-journalisten? Inte mindre än några huvudskakningar och en svidande bekräftelse gällande Stillers vara eller icke vara.

Jag vet inte om jag kan hålla med. Stiller har visserligen haft huvudrollen i “The Royal Tenenbaums”, där han är helt lysande. Men utöver det? “Zoolander”, nja. “Så kom Polly”, nja. “Envy”, nja. Stiller må vara överskattad, och “Dodgeball” förstärker bara påståendet.

Peter La Fleur (Vince Vaughn) är ägaren av ett vanskött gym med få kunder. En dag får han den chockerande nyheten att gymmet har en skuld på 50 000 dollar. För att rädda gymmets existens blir La Fleur och hans vänner tvingade att ställa upp i en spökbollsturnering. Att över huvudtaget få ett filmbolag att investera i ett manus som det är bisarrt.

“Dodgeball” är, precis som väntat, en film utan budskap, pinsamt dåliga skådespelare och framförallt dålig humor. Matcherna, som är tänkta att vara filmens höjdpunkt är under all kritik. När en spelare blir träffad av en boll i magen får han konstigt nog ont i huvudet. Att se “Dodgeball” är som att titta in i en vägg, hade jag varit lite tröttare hade jag utan tvekan kunnat somna. Det är svårt att hitta positiva sekvenser. Det korta gästskådespelet av Lance Armstrong får mig dock att le. Cykelkungen förklarar för La Fleur att han aldrig gav upp för sin cancer, och att det därför inte finns någon anledning att ge upp spökbollen. Huh?

Journalisten på min högra sida ler då eftertexterna börjar rulla upp. “Det var länge sedan jag såg en så dålig film.” Och jag kan inte annat än hålla med.