Det undermedvetna! Åh, denna rika ocean av kreativitet. Men visst är det för jävla trist att höra om andras drömmar? Satoshi Kon förstod detta och viftade därför alltid bort filmjournalisters TP-kunskaper i psykologi. Han lät bilderna tala för sig själva, undvek gärna klarspråk och vågade anordna visuella fester med svårmod på gästlistan (kolla bara in den hysteriska paradsekvensen i “Paprika”). Kon kunde doppa penseln i livets aber och ändå teckna stor underhållning, utan att någonsin låta resultatet bli det minsta tramsigt.
Många tror att Darren Aronofsky – som köpte rättigheterna till “Perfect Blue” för att stjäla badkarsscenen till “Requiem for a Dream” – låtit ett potpurri av Kon-influenser utgöra hans senaste film “Black Swan”. Men där Aronofsky ständigt kämpar för att tas på allvar började Kon sin regikarriär med ett mörkt svartsjukedrama, för att därefter leda en kontinuerlig filmografi mot smilgropar; hans nästa projekt skulle handla om en mekanisk dockfigur och hennes robotvänner. Regissörens mognad syntes i ett växande barnasinne, varför jag fortfarande har svårt att greppa hans död. Han var ju så ung – trots sina 46 år.
Satoshi Kon besökte Filmhuset för snart två år sedan, och knappt hann han göra entré i foajén innan jag nervöst attackerade honom och bad om autograf. Han verkade stressad och rätt irriterad över att ta saker i fel ordning – han skulle i konventstil hålla foto/autografsession efter Face2Face:t. Ändå tog han sig tid, fattade pennan och förde den längs konturerna av Paprikas ansikte. Plötsligt var min utgåva inte signerad, utan ett konstverk. Sådär en timme senare var det frågestund i Bio Victor, och jag frågade om hans inställning till Hollywood-remakes. Han verkade knappt förstå frågan – så ointresserad var han av drömfabriken. Oh, the irony.
Jag älskar alltså hans filmer – kandidatuppsatsen jag skrev ifjol fick heta “Animerat kändisskap: Satoshi Kons skildring av industrin, stjärnan och fankulturen”. Mitt första fotoalbum på Facebook består av tafatta mobilbilder från Filmhusjippot. Denna text är mitt sätt att sörja någon jag inte känner, relativt ostört och oredigerat, men mest av allt vill jag bara få fler att upptäcka hans fantastiska filmer. På söndag är jag bakfull och ser “Tokyo Godfathers”.