Ciné möter Robert Gustafsson

Han hinner inte många meter in i pressrummet innan fotograferna är över honom och slaktar hans ögon med sina kamerablixtar. Lika hastigt har han fem bandspelare under hakan och dubbelt så många frågor att svara på.

Han ler vänligt och svarar med en humoristisk underton på journalisternas frågor “Ja, *tihi* guldbaggen ser ju ut som en sån där alien” fnissar han och visar stolt upp insekten för kamerorna. Han är lycklig och glad. Men tom, väldigt tom. Orden dyker inte upp som han vill och många frågor blir obesvarade. Känslan efter att ha vunnit en guldbagge verkar vara svår att beskriva, “Jag tror inte att guldbaggen för bästa manliga biroll kommer att betyda någonting för mig yrkesmässigt, men för mitt ego är den väldigt viktig” men menar å andra sidan “Imorgon är det vardag med frukost och Oboy, då har alla glömt det här”.

Fast jag har inte glömt honom, jag skriver ju om honom nu. Och inte heller när alla journalister har släppt honom och låtit honom kila iväg för att slänga i sig lite gratismat glömmer jag honom. Han diskuterar gärna vidare över en bit mat. “Jag tror att jag vann för att jag är en kategoriserad komiker som går in i ‘Fyra nyanser av brunt’ och gör en allvarlig roll, precis i motsats mot vad jag gjort tidigare”. Han talar hela tiden med inställningen att han ska vinna en bagge nästa år också, utan att riktigt veta hur det ska gå till. Han vill helst inte tala om vad nästa projekt handlar om, “Det kanske blir en film eller en bok, det skulle lika gärna kunna bli ett diabildspel eller en poesiafton, jag vet inte”. Han avbryts av Jens Fischer som fick pris för bästa foto, Jens gratulerar Robert Gustafsson, tar honom i hårt i hand och skakar den länge. Att “Fyra nyanser av brunt” var personligt påfrestande nämnde han redan i sitt tacktal, men han utvecklade det inte. “Jag tror att de var så krävande av mig själv som person eftersom den innehåller så mycket referenser till mitt privatliv”, hans stämma är helt olik den som täckte orden för en halvtimme sedan i skenet från fotoblixtar. Han talar allvarligt om hur mycket tid och kraft han lade ner på manuset, “Hela processen handlade om att inte ta genvägar, att alltid ta den långa vägen. Inte en enda rad i manuset lämnades utan att vara fulländad, om jag upptäckte att något saknades bjussade jag på mig själv även om det var jobbigt”. Han talar om hur mycket manuset relaterar till hans eget liv men är noga med att hela tiden påpeka skillnaden. “Filmen är inte självbiografisk, självuppoffrande är ett bättre ord” förklarar han och menar att han själv aldrig brunnit upp i en kremeringsugn, men likväl upplevt liknande händelser och samma typ av relationer som beskrivs i filmen.

“Att gå den långa vägen” upprepar han, och stoppar en bit kyckling i munnen.