Dagboken

Jag erkänner; jag blev omskakad, rörd och lite därtill. Grät gjorde jag inte, även om jag hört att många har gjort det. Jag skrattar inte. Jag förstår dem. Tjejfilm sa någon, visst, svarar jag. “Dagboken” är känslosam, men det innebär inte att en man också kan uppskatta den. Tvärtom.

“Dagboken” är en klassisk saga om ung brinnande kärlek. Ni vet, fattig pojke möter fin, rik flicka. En omöjlig förälskelse där föräldrarna vill sätta stopp för dotterns lycka. Kärleken vill emellertid mer, eller?

Rachel McAdams och Ryan Gosling kompletterar varandra som handen i handsken. Kemin paret i mellan är otrolig, och kanske den mest intima personkemi jag sett i en film från 2000-talet.

Historien är inte originell, men inramningen gör den ändå så varm och ogenerat romantisk som den skall vara. Det är trots allt inte ofta vi idag kan titta på romantisk film från Hollywood med ett brett leende under större delen av speltiden. Frustrationen blandas med glädje, vi levs in i berättelsen, vill att det ska gå vägen och blir en del av karaktärernas känslomässiga bergochdalbana.

“Dagboken” framkallar en märklig, nästan unik, magkänsla när eftertexterna börjar rulla. Se den så förstår ni vad jag menar.