2.5
Publicerad kl 00:00 den 6 Jan 2005
av
I Rob Reiners Stand By Me går de båda gossarna Vern och Teddy och diskuterar utgången av en fight mellan Superman och Mighty Mouse. Den frågeställningen löses genom ren logik; Mighty Mouse är en seriefigur medan Superman är en riktig person. Musen skulle inte ha en chans. När jag funderar kring hur detta massiva Fox-inbördeskrig ska kunna kora en vinnare, finner jag mig tänka i likvärdiga banor. Alien är originalet; det ultimata filmmonstret. Rovdjuret var bara en kopia som skulle mäta musklerna med en kalifornisk guvernör. Om man ska dra en parallell till holländsk fotbollshistoria; alien var Johan Cruyff medan rovdjuret var Ruud Gullit. OK, härifrån ingen mer lyteskomik, poängen rätt och slätt att alien helt enkelt är värd att vinna.
Nånstans i denna totalt oseriösa förhållning till filmmediet får man nästan befinna sig för att uppskatta Paul W.S. Andersons monsterbatalj. Man får förbise ett antal logiska blunders, säkerligen även ett antal geologiska och kulturhistoriska sådana om man ska lita på Imdb:s goofs-sida för denna film, men också stå ut med att denna film gått under saxen för att slippa R-stämpel i USA, det vill säga en förödande 18-årsgräns som skulle eliminera majoriteten av målgruppen.
Men i övrigt har Anderson lyckats med det omöjliga; att etablera en länk mellan två popikoner (eller för att hålla mig konsekvent, en popikon och dennes adept) inom ramarna för genrens naturlagar utan att gå till överdrift. Med tanke på 00-talets specialeffektsarsenal för en dylik drabbning, så är Andersons film närmast återhållsam. Inledningen är närmast besläktad med James Camerons Aliens med den stora gruppen som utforskar okänd mark, men med ett bildspråk som desto mer knyter an till Ridley Scotts suveräna föregångare. Vidare kan man se flera referenser till Guillermo del Toros filmer, eller vitt skilda rysare som John Carpenters The Thing eller Vincenzo Natalis The Cube.
Året är 2004; smaka på den. Det är alltså för att följa någon slags verklighetsanknuten kronologi långt innan första Alien-filmen, men efter de båda Rovdjuret-filmerna. Industrimagnaten Charles Weyland (Lance Henriksen) anordnar en expedition till Antarktis för att undersöka fyndet av en pyramid funnen sexhundrameter under dess istäcke. Den verkar bära drag av tre olika kulturer; egyptisk, aztekisk och kambodjansk; och premissen är att de möjligtvis funnit vår civilisations vagga. Med sig på turen har han såväl professionella borrare som soldater, men också ett gäng vetenskapsmän, bland annat italienske arkeologen Sebastian (Raoul Bova) och skotske geologen Graeme (Ewen Bremner). För att garantera säkerheten för truppen har han även anlitat äventyraren Lex Woods (Sanaa Lathan) som motvilligt går med på att följa med.
När de anländer till platsen, en gammal valfångststation, så märker de att någonting har borrat sig ner till pyramiden i en perfekt trettiogradersvinkel. De beslutar sig för att ta sig ner genom schaktet, intet anande om att de bevakas från ovan av en osynlig trio varelser. Väl nere finner de pyramiden intakt och äntrar dess port. Inuti finner de ett antal människoskelett i vad som till synes är en offerkammare. I en annan sal hittas en sarkofag som visar sig innehålla tre oidentifierbara föremål. När de gör det ödesdigra misstaget att plocka upp föremålen sluts plötsligt portarna och de blir instängda i pyramiden, som dessutom har en förmåga att ändra form så att den blir till en livsfarlig labyrint för dess fångar. Från ovan jord gör den osynliga trojkan med rakbladsvassa vapen entré och ur golven reser sig plötsligt massor av alien-ägg. Expeditionen kan utan att överdriva sägas befinna sig vid fel plats vid helt fel tidpunkt.
Scenariot för denna film kräver självfallet att man är väl bevandrad med båda filmserierna. Ju fler gånger man dessutom sett om filmerna, desto bättre. Anderson har nog sett filmerna om och om igen och entusiasmen smittar av sig på resultatet. A vs P är en fartfylld actionrysare med glimten i ögat. Den har lämnat bakom sig en av de viktigare komponenterna inom Alien-serien, nämligen leken mellan människa och maskin, men lyckas nog därför också bli mer effektiv som skräckis. Den klår Finchers fängelsedystopi och Jeunets oneliner-action med att hålla sig till en kärnfullt förenklad intrig. Och även om det då och då brister i logiska detaljer (såsom att dessa forskare lyckas lista ut den miljonåriga prologen till deras prekära situation på nån timme), så lyckas Anderson med den häpnadsväckande bravaden att knyta samman de båda filmserierna på ett charmant vis. Detta är postmodernistisk lattjo lajban i dess mest underhållande form.
Paul W.S. Anderson
Ewen Bremner,
Lance Henriksen,
Raoul Bova,
Sanaa Lathan
Action, Äventyr
Alien vs. Predator
5 November, 2004
Engelska
101 minuter
2004