Tarnation

Föreställ dig detta: du vill göra en film, men du har varken utbildning eller ekonomiska medel. Du är 31 år gammal och heter Jonathan Caouette. Du vill berätta historien om ditt liv, relationen med din psykiskt sjuka mor och uppväxten i en dysfunktionell familj. Jonathan Caouette har gjort exakt detta. Utan utbildning, utan ett stort filmbolag, utan skådespelare och utan planering, men med en kamera och en stor dos entusiasm filmade Caouette sin egen biografi.

När var det du senast gick på bio och såg en film med 218 dollar i budget? “Tarnation” är en unik film om vem Caouette var, vem han är, och kanske det mest skrämmande av allt; vem han en dag kanske kommer att bli. Vid varje tidpunkt i hans liv återkommer alltid samma fråga; hur länge kan jag fortsätta vara en del av denna familj?

“Tarnation” är skrämmande på många sätt, först och främst är den skrämmande sann. Den visar Caouettes frustration att inte kunna prata med sin mor. Hur han som ung aldrig fick höra historier för att hans mamma låg på mentalsjukhus och hans pappa umgicks med sin nya fru. “Tarnation” är också skrämmande bra. När jag för några månader sedan såg “Super Size Me” blev jag imponerad över hur enkelt man kunde göra komisk och intressant film. Tarnation överglänser dock Spurlocks hamburgerfilm många gånger om. Spelfilmer är spelfilmer, och dokumentärer är dokumentärer. I spelfilmer spelas rollerna av skådespelare, som i sin tur skall försöka återskapa en annan människas liv och tankar. I en dokumentär behövs inte det, här berättar den riktiga personen allting, på sitt sätt och med sina egna ord. Allting blir äkta, och framförallt mer gripande.

Trots den tilltagna budgeten och de små faciliteterna har Caouette pumpat ut vartenda öre ur gratisprogrammet iMovie. Flera scener är snyggt klippta och musiken kommer ofta väl till hands. Allting känns så fult, men ändå så vackert.