Lemony Snicket

Lemony Snicket bygger på en serie barnböcker som jämförts med Harry Potter. Skillnaden ska vara att Lemony Snickets är något mörkare och lite mindre “mainstream” än J.K. Rowlings alster om trollkarlslärlingen.
Lemony Snicket handlar om de välbärgade syskonen Baudelaire. Deras föräldrar dör i en brand och de tvingas flytta in hos sin avlägsna släkting greve Olaf (Jim Carrey). Det visar sig snart att Olaf planerar att befria syskonen från det väl tilltagna arv som tillfaller dem när något av syskonen blir myndig.

Det som först slår mig med filmen är hur snyggt gjord den är, särskilt i jämförelse med många andra filmer som riktar sig till barn. Scenografin är fantastisk och fotot håller hög klass. Den visuella stilen påminner mig inte så lite om Tim Burton, vilket jag anser är ett gott betyg. Nästa detalj som utmärker filmen är den roliga användningen av berättarröst. Bokens författare, Lemony Snickets, röst görs av Jude Law med behaglig stämma. Vanligtvis brukar berättarröster mest irritera, men här används det på ett lite roligt sätt som faktiskt tillför något.

Bland en ensemble med många kända namn dominerar Jim Carrey filmen som den smått hysteriske greve Olaf. Han tycks trivas i sin roll och får chans att utnyttja stora delar av sitt register med minspel och dialekter. Som oftast rör sig Carrey hela tiden på gränsen mellan att vara rolig och outhärdlig. För det mesta lyckas han här hålla sig på rätt sida, även om de som har svårt för Carrey säkerligen kommer irritera sig på honom även här.

Filmen känns i slutändan mycket speciell. Stundtals är den mycket rolig men nästan lika ofta bara märklig. Humorn är speciell och stämningen i filmen likaså. Stundtals känns det också som att den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på för att tillfredsställa både barnen och deras föräldrar. Personligen uppskattade jag filmen mer än Harry Potter-filmerna som jag tyckte var outhärdligt sega och utdragna. Detta är inget mästerverk, men kompetent utfört och med berättarglädje som höjer betyget något.