Sideways

Miles har frånvarande blick och smuttar på en Pinot-noir då kyparen visar fram en flaska Chateau Robbe-Grillet från 1961, plötsligt utbrister den lilla kvartersbiografen i ett kollektivt åååh! Någon långt bak klappar ogenerat sina händer, två fåtöljer bort hör jag en man mumla ohlala. Jag är inte på någon vinprovning, inte ens i ett vindistrikt – utan i en fullsatt kvartersbiograf i Ludvig den fjortondes pärla, Versailles.
Sideways handlar om vin, två män och två kvinnor. Miles (Paul Giamatti) undervisar barn i engelska, lever i efterdyningarna av sin två år gamla skilsmässa, drömmer om att få sin bok publicerad och äger en stor passion för viner. Hans vän, Jack (Thomas Haden Church), är en gammal skådespelare som tagit steget över till reklamfilmer. Jack litar på sin instinkt, lever ett impulsivt liv och han har en passion för kvinnor. En vecka innan Jacks giftemål bestämmer sig vännerna för att ge sig ut på en bilresa genom den Kaliforniska landsbygden.

Vin kan vara en dryck som alla andra, Hollywoodfilmer djävulens påfund och paret Paul Giamatti – Thomas Haden Church kan i dina ögon vara amerikanska b-komediers och långtråkiga tv-seriers största trotjänare. Det spelar ingen roll vad du har för inställning, vad du är på för humör eller hur din dag har varit. Jag själv var trött, min dag kantades av problem och jag hade inte en aning om vem Giamatti och Haden Church var.

Att skratta tog mig två minuter, att bli pigg, tio minuter och att älska Sideways en kvart. Sideways är lika rolig som den är deprimerande och filmens stora styrka är just hur man lever sig med. Vid de tillfällen då Miles planlöst går omkring och pratar om sitt misslyckade liv som en asocial, nyskild författare grips man med. Man känner sig delaktig i tankarna och sättet att vara. Filmen är som en känslomässig jojo. Ena sekunden vill man skratta, andra gråta, i ena stunden har du ont i hjärtat och vill bara hjälpa den stackars mannen, i andra ramlar du nästan ur stolen av ett hjärtligt skrattanfall. Det sägs att man brukar skratta åt det oväntade, det är precis vad Sideways är. Det är oväntat originellt, oväntat roligt och oväntat snyggt filmat!

Komedier som säger någonting om livet, ger oss lärdom i någonting och som har ett budskap är vi i princip befriade ifrån. Sideways är en lektion i hur du bedömer ett bra vin, hur du skall ta tag i ditt liv som är upp och ner och hur du gör de mest tråkiga situationerna till något bra. Alexander Payne har verkligen tänkt till då han adapterade novellen till film, inga detaljer utelämnas och allting känns på något sätt relevant. Skådespelarprestationerna är felfria, det är så äkta att jag nästan vill tvivla på om det överhuvudtaget fanns ett manus, det känns som samtliga skådespelare är sina roller. Bara det faktum att Alexander Payne tackade nej till George Clooney för att han var en för stor stjärna säger så mycket. Det är Hollywood, javisst, men ändå så okommersiellt och så befriande från effekter och enorma detoneringar.Allting är så klockrent, så underbart att jag kommer att se Sideways många, många gånger om!

Sideways är en mänsklig och varm film med en hög autenticitet och trovärdighet som träffar en rakt i själen. Skådespelarna är underbara och lever med in karaktärer som aldrig förr. Jag hoppas att Sideways ger fler produktionsbolag idén att jobba vidare på konceptet med bra utveckling av karaktärer, mindre effekter och en stor dos humor. Det kanske finns en gnutta hopp i Hollywood!