Publicerad kl 23:38 den 26 Dec 2008

av

Robert Larsson

rlarsson@cine.se


Jim Carrey

Jim Eugene Redmond Carrey föddes 17 januari, 1962 i Newmarket, Ontario. Modern hette Kathleen och var hemmafru medan fadern, Percy jobbade som revisor. Familjen Carrey är katoliker med franska rötter då deras originalefternamn är Carré. Jim har tre äldre syskon som heter John, Patricia och Rita. Jim upptäckte vid en tidig ålder sin komiska ådra och redan vid tio års ålder skickade han in sin resumé till ”The Carol Burnett Show”. Lärarna på Jims skola i gymnasiet lät honom uppträda några minuter efter skolans slut för att på så sätt uppmuntra honom till ståuppkomik. När Carrey var 13 år var familjen tvungna, av ekonomiska skäl, att flytta till Scarborough, en förort till Toronto. För att få det gå ihop så jobbade Jim extra på en stålfabrik efter skolan. Han nämnde i en intervju att om inte karriären inom showbusiness hade lyckats så hade han nog jobbat på en fabrik. Eftersom han redan hade erfarenhet inom fabriksjobb så kände han att det var en inriktning han lika gärna hade kunnat slå sig in på.

När Jim var femton år gjorde han ett uppträdande på klubben Yuk Yuk i Toronto. Till en början blev han utskrattad men det dröjde inte länge innan han gjorde reguljära shower kombinerat med arbetet på skolan och fabriken. Hans tidiga rutin inkluderade mest imitationer på kända karaktärer men när han märkte att han fick överväldigande positiv feedback från publiken vågade han satsa på mer eget material. De positiva reaktionerna gjorde också att han fick modet att hoppa av skolan, sluta på jobbet och flytta till Los Angeles för att vidareutveckla sin karriär. Flytten skedde 1979 och snart fick han regelbundet jobb på ”The Comedy Store” där han blev upptäckt av komikern Rodney Dangerfield som lät Carrey öppna för hans shower, vilket ledde till gigs i Las Vegas. Under den här tiden träffade han servitrisen Melissa Womer som han har dottern Jane med. Framgångarna staplades på hög både i privatlivet och inom ståuppkomiken men Carrey ville mer. Han ville in i den lukrativa filmbranschen och verkligen visa vad hans komiska talang gick för.

Jim fick ströroller i lågbudgetfilmer som ”All in Good Taste”, ”Introducing… Janet” (som senare fick namnet ”Rubberface” när Jim började bli känd) och ”Earth Girls are Easy” tillsammans med en ung Geena Davis. Trots att den senare floppade gjorde Jim en tillräckligt imponerande insats för att medspelaren Damon Wayans skulle rekommendera honom för sin bror Keenen Ivorys nya sketchprogram ”In Living Color” 1990. Showen blev fönstret in till branschen för Jim som där utvecklade sin humor och skapade knasiga och karismatiska karaktärer som helgalna Fire Marshall Bill och Vera De Milo. Jim stannade kvar på skutan i fyra år, gjorde ett par minimala inhopp i diverse filmer för att sedan vända på steken när regidebuterande Tom Shadyac gav honom sin första stora huvudroll i ”Ace Ventura: Pet Detective” 1994 . Här drev han vidare på den fysiska, smått galna humor han visade upp i ”In Living Color” och ännu en oförglömlig karaktär var skapad (Premier Magazine rankade Ace nummer 97 när de satte ihop dem 100 bästa filmkaraktärerna genom tiderna). ”Ace” gjordes för endast 12 miljoner dollar men drog in det tredubbla och blev en stor publikfriare. Jim passade även på att skoja om karaktärens udda egenheter när han intervjuades om filmen:
– Fram till ”Ace Ventura” var det ingen skådespelare som hade tänkt tanken på att prata genom sin egen bakdel.

Genombrottet var ett faktum och Jim stämplades nu som ett säkert kassakort och det dröjde inte länge innan han tog sig an sin andra huvudroll i en ännu galnare komedi. ”The Mask” kom senare samma år och förvandlade Jim till en udda seriefigurshjälte där han fick friheten att exponera sitt originella min- och skådespel till den yttersta gränsen. Han visade också att han kunde spela allvarlig då han är väldigt återhållsam och seriös när han inte bär masken. ”The Mask” blev en succé, han fick en Golden Globe-nominering och karriären gick spikrakt uppåt. Jim fortsatte sitt komiska segertåg och slog sig samman med två lustigkurrar till regissörer, nämligen bröderna Farrelly som gav honom huvudrollen i ”Dum & dummare” tillsammans med Jeff Daniels och Lauren Holly. Filmen blev en megasuccé, drog in över 240 miljoner dollar över hela världen och gjorde Carrey till det hetaste namnet i branschen. På bara ett år hade hans tre senaste filmer dragit in sammanlagt 550 miljoner dollar och anbuden haglade som spön i backen. Lönecheckarna blev tjockare för varje film och Jim blev mer populär bland publiken. Privatlivet gick dock i en neråtgående spiral och äktenskapet med Melissa gick ur luften efter åtta år samtidigt som ”Dum & dummare” gick upp på biograferna. En snårig och jobbig skilsmässa ägde rum och Jim sökte tröst och kärlek hos sin motspelare Lauren Holly. Hon förnekade att deras förhållande skulle ha haft någon inverkan på Jims splittring med Melissa. Jim och Lauren gifte sig för att några månader senare skilja sig.

Nästa roll kom 1995 i en av årets tveklöst största filmer, ”Batman Forever”. Carrey ersatte Robin Williams som skurken The Riddler och i egenskap av sin nyvunna berömmelse stal han hela showen från Val Kilmer och Tommy Lee Jones. Carrey nyanserade sig dock inte utan gav karaktären en omgång av sitt redan beprövade skådespel vilket verkade gå hem hos den allmänna publiken. ”Batman Forever” följdes upp av en återgång till en familjär karaktär, Ace Ventura. Komikern Steve Oedekerk serverade Jim ett manus han inte kunde motstå. ”Ace Ventura: When Nature Calls” blev även den en framgång bland publiken men dessvärre sågad hos kritikerna. Det är också den enda uppföljaren Jim har gjort.
– Jag tycker inte om att upprepa mina karaktärer. När jag är klar med en roll vill jag gå vidare och söka mig till nya figurer, inte stanna kvar hos de gamla. Jag gjorde visserligen ”Ace 2” men manuset var så roligt att jag kände att det var rätt grej att göra, har Jim sagt.

En rolig aspekt av detta är att flera av Jims framgångsrika filmer har fått uppföljare men ingen av dem har Jim i huvudrollen. ”Dum & Dummare” och ”The Mask” fick varsin uppföljare men de fick motta hård kritik från både fans och kritiker och floppade rejält, för utan Jim, ingen charm. 1996 satte han bläcket på Sonys kontrakt för huvudrollen i Ben Stillers ”Cable Guy”, en roll först tänkt för Chris Farley, och blev den första skådespelaren någonsin att nå magiska 20 miljoner dollar per film. ”Cable Guy” blev dock en besvikelse bland kritiker som inte gillade den mörka tonen och publiken höll sig undan vilket ledde till att ”Cable Guy” inte levde upp till sina förväntningar för studion. Det började surra elaka tongångar om att Jim skulle vara färdig i komediernas finrum men med facit i hand visade det sig vara felaktiga spekulationer.

Året efter studsade Jim tillbaka in i rampljuset när han sadlade om från mörkt till ljust. Tillbaka i gammal god form blev ”Liar, Liar”, där han spelar en advokat som inte kan ljuga under en dag, ytterligare en storsuccé för Carrey som även samlade på sig sin andra Golden Globe-nominering. Filmen markerade också hans andra samarbete med Tom Shadyac. Vid den här tiden började Jim bli orolig att publiken skulle tröttna på hans något sinnessjuka prestationer och testade något helt nytt. I ett tidigare skede ville Jim diversifiera sig och nu fick han chansen att visa att han kan mer än bara få publiken att skratta. Han bytte ut checkarna och dråpliga komedier för en huvudroll i Peter Weirs ”The Truman Show”, en film om en man som får reda på att hans liv är föremål för en tv-show. Jim visade en seriösare och mognare sida vilket betalade av sig både publik- och kritikermässigt som hyllade Jims mångfald. För prestationen vann han också sin första Golden Globe men hos Oscarakademien förblev det tyst. Jim blev vansinnig över detta och uttalade sig offentligt om deras ensidighet när de placerade ut nomineringar. Jim fortsatte rikta sig mot drama och 1999 knep han, bland många hoppfulla, rollen som excentriske komikern Andy Kaufman i Milos Formans hyllade ”Man on the Moon”. Jim praktiskt taget förvandlades till Kaufman under några månader och gjorde ett kusligt likt porträtt av den säregne komikern. Han naglade även dit prestationen som Kaufmans alter ego, Tony Clifton, med sällan skådad bravur. En ny Golden Globe fann vägen till Jims prishylla men återigen blev han överskuggad av akademien. Inte ens en nominering blev han tilldelad vilket är en skam.

Respekterad i branschen och hos sina kollegor gick Carrey år 2000 tillbaka till sina rötter och medverkade i bröderna Farrellys hysteriska ”Mina jag och Irene” som schizofren polis. Här träffade han sin nya kärlek Reneé Zellweger, en romans som havererade runt jul samma år. Han spelade även huvudrollen i Ron Howards ”How the Grinch Stole Christmas”, som den elaka grinchen. Maskerad till oigenkännlighet blev detta den första kontakten med barnboksförfattaren Dr. Seuss arbete. ”Grinchen” gav honom också hans fjärde Golden Globe-nominering. Han följde upp sina två succéer med en återkomst åt dramahållet med ”The Majestic” som inte gick hem på biograferna trots goda förutsättningar. Det hindrade dock inte Carrey från att återigen bevisa vem det var som drog in mest pengar i branschen. 2003 gjorde han sin tredje kollaboration med Tom Shadyac, resultatet blev ”Bruce Almighty” och den sprängde bort konkurrensen och drog in mångmiljonbelopp. Jim valde dock inte den säkra sidan utan valde 2004 att medverka i ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” av den originella duon Michel Gondry och Charlie Kaufman. Rollen är förmodligen Jims mest kritikerhyllade till dags dato. Han gjorde också en ny skurkroll och spelade den elaka greven Olaf i ”Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv”. Vid den här tidpunkten blev Jim även en amerikansk medborgare men försäkrade att han inte skulle ge upp sitt kanadensiska medborgarskap.
– Jag skulle aldrig ge upp mitt kanadensiska medborgarskap eller de som älskade mig och stöttade mig i mina tidiga år. Jag kommer alltid att vara en stolt kanadensare.

Året efter spelade han huvudrollen tillsammans med Tea Leoni i ”Fun with Dick and Jane”, en uppdatering av komedin med samma namn från 1977. Den fick ett svalt mottagande och efter det höll Jim ett litet uppehåll. Han var dock snart tillbaka och 2007 medverkade han i sin hittills mörkaste film, ”The Number 23” av Joel Schumacher. Filmen försökte fånga någon sorts noirkänsla men föll vare sig publik eller kritiker på läppen. Han lånade sedan ut sin röst till den modiga elefanten Horton i den animerade komedin ”Horton Hears a Who!”, som är också är baserad på en av Dr. Seuss skapelser. I dagarna hade hans nya komedi ”Yes Man” svensk premiär, som handlar om en man som utmanar sig själv att säga ja till allt under ett helt år – mycket Jim Carrey med andra ord.

Valet verkar också spegla Jims tidigare beslut då han hoppar av och an mellan komedier, drama och en blandning däremellan. I en ständig strävan att återuppfinna sig själv och finna nya utmaningar har Jim bevisat att han är en skådespelare med bredd, som verkligen kan agera mer än bara gummiansikte. Han har fått en hel värld att skratta men samtidigt också fått med sig respekt och beundran från sina kollegor i branschen. Han fortsätter att arbeta med dem mest tongivande namnen i industrin, senast i raden är med Robert Zemeckis i ”A Christmas Carol”, där han kommer att spela Ebenezer Scrooge samt spökena som förföljer honom i en helt ny version av Dickens gamla klassiska saga. Det dröjer nog inte länge till innan Carrey får sin efterlängtade nominering eller en Oscar. I annat fall hoppas jag han kommer att fortsätta roa sin publik med sina oförglömliga rollprestationer.