Det vita bandet

Förtexterna uppenbaras stumt men knarr hörs från biofåtöljer och personalen utanför. Ännu en gång ser jag regissörens signatur, ett åskådarskap som föds ur treenigheten av vad som sker 1) i bild, 2) utanför och 3) hos publiken. Michael Haneke utnyttjar samtliga rum för att öppna detta monokroma fönster mot Tyskland år 1913. Guldpalmsvinnaren är en mästares vädringsforum för skuldfrågan.

Det sker underliga saker i byn norr om Tyskland, som tidigt olycksrubriceras men snart suddas ut i ren svärta. Patriarkatet dikteras av baronen, som från herrgården styr jordbrukssamhället. Männen är rösten; den kalla hand som uppfostrar barnen, och inte är sena att knuffa dem mot hörnet med dumstruten på. Successivt påminns vi om vilka dessa oskyldiga barn är - tvungna att bära vita bandet för falsk projicering av renhet. Decennier senare har de vuxit upp och står på säkra sidan om gaskammaren.

Till en början slogs jag av hur utstuderad den visuella asketismen är. Långa tagningarna promenerar till platser vi redan sett, som när en statisk tagning avbryts när en pojke öppnar dörren, följs i åkning när han hämtar piskan som fadern ska tygla honom med. Tillbaka in i rummet. Tystnad. Skrik. Men denna metodiska, estetiska aga, lägger en spegel vars sprickor är mörkare än svart. Ondska?

Bergmans Alexander återfinns, men om den Alexander vi känner skulle bli demonregissör gör denna variant aldrig uppror mot fadersgestalten. Istället knyter han näven i smyg, väntar på sin tid, ger tillbaka tiofaldigt mot omvärlden. Man ska inte sticka ut i den slutna gemenskapen, som vi lärt oss i ”Dogville” men även blir varse här. Då slås du blind och lämnas i skogen med en säck över huvudet.

”Det vita bandet” är en otäck berättelse som gör lite för att chockera och mycket av filmmediets möjligheter. Men främst gör den allt för att förstå människan, i sitt mod att observera mekanismerna. Hur rör sig godhet och ondska mellan paletterna? I vilket skede förvandlas vitt och svart till gråzon? Om du fortfarande framåt slutet bara ser svartvitt, har du antagligen missat en av årets bästa filmer.

Tillbaka