Farsan

På något vis känns det rätt hälsosamt att blott 33 år gamle Josef Fares har gjort sin första skitfilm. För det, hur mycket det än tar emot att skriva det, är precis vad ”Farsan” är; en substanslös film som inte får mig att känna någonting.

Det går inte att förneka att familjen Fares är karismatisk. Och att låta sin alldaglige och trevlige far berätta historien om en änkeman som lever ensam med hopp om barnbarn, lät säkert som en bra idé när idéerna började ta slut. Men om ”Jalla! Jalla!” någonstans levde på sin absurdism och paradoxala situationer, innehåller ”Farsan” inte en enda.

Den duktige huvudrollsdebuterande Jan Fares hade kunnat hålla upp den här filmen på egen hand. Men hans son nöjer sig inte med att låta kameran och sedermera humorn byggas utifrån faderns intrig. Istället låter han cykelaffären Jörgens Cykel utgöra en mittpunkt för två andra parallella historier. Torkel Petersson spelar (som vanligt) rollen som den där osäkre mannen som är alldeles för snäll för sitt eget bästa. Men hans berättelse, som går hand i hand med Juan Rodríguez historia om en åldrande labrador, berättar ingenting. De är bara där för att fylla tid.

Men det största problemet med ”Farsan” är att den inte är rolig. Det är tunt mellan skratten och när Fares väl försöker känns det oerhört krystat och framtvingat. På Fredrik Lindströmskt vis hade han med hjälp av sin far kunnat peka ut det absurda i Torkel Peterssons karaktär och det svenska samhället. Istället försöker han skapa semidramatik ur icke-situationer.

Men det kanske är detta Fares behövde, lite motgång och lite kritik. Jag är övertygad om att en av landets mest talangfulla regissörer som fågel Fenix kommer resa sig ur askan.

Tillbaka