Lady Vengeance

Juni 2002. På Seattles internationella filmfestival såg jag det som skulle inleda Chan-wook Parks hämdtriliogi. ”Hämndens resa” gick direkt till mina absoluta favoriter när det kommer till asiatiska dramathrillers. När sedan "Oldboy" visades på Sundances filmfestival drygt tre år senare var jag inte sämre än att självklart bänka mig framför del två av hämdtriliogin. "Oldboy" blev snabbt en massiv publiksuccé och håvade in Grand Prize i Cannes, ett välförtjänt pris. Premiärdatumet för den tredje och avslutande delen, "Lady Vengeance", har varierat både i Amerika och Sverige, men nu är den äntligen här.

Yeong-ae Lee intar rollen som filmens huvudattraktion, Geum-ja. Filmen inleds med ett gäng sjungande tomtar, ledda av en präst utanför en anstalt någonstans i Korea. Geum-ja har precis kommit ut efter tretton år på anstalten. Prästen, spelad av Byeong-ok Kim som vi känner igen från "Oldboy", erbjuder Geum-ja en kritvit tofutårta som skall symbolisera ett liv fritt från synd och kriminalitet. Som svar puttar hon ned den i marken och säger några väl valda ord.

Det koreanska fängelset förändrade Geum-ja till det sämre. Tretton år innan hon hamnade i fängelset gjorde hon misstaget att förlita sig på sin tidigare lärare Mr. Baek, som också är känd som Dae-su från "Oldboy". Hon blev utnyttjad och tvingad att ta på sig skulden för en femårig pojkes död, något som hon var oskyldig till. Under de tretton åren bakom lås och bom planerade hon väldigt noga hämnden på denna man. Genom att vinna de intagnas tillit innanför anstaltens väggar krävde hon i gengäld en eller flera tjänster utanför.

Detta är sannerligen vackert. Under de 112 minuter filmen håller igång bjuds vi på två delar. En mer essentiell och djup del där vi får bekanta oss med Geum-jas motiv, liksom de andra karaktärerna. Den andra delen är mer hänsynslös och fylld med moraliska frågor och mer lik tidigare filmer. Även om Park har sparat lite på blodet den här gången känns det minst lika grymt som i de tidigare filmerna. I "Oldboy" tilläts tittaren själv bestämma huruvida handlingarna var rätt eller fel. I "Lady Vengeance" är det ett mer enformigt budskap om att hämnd kanske inte löser allting ändå? Hur som helst ryser jag av välbehag med anledning av hur välgjord ”Lady Vengeance” är. Manus-, regi- och skådespelarmässigt: nästan allt är komplett.

"Lady Vengeance" håller arthouse-klass. Den är väldigt påkostad, och det märks. Gillade du "House of Flying Daggers", "2046" och tidigare filmer av Chan-wook Park är detta något för dig. Filmen berör en på ett sätt som många andra filmer aldrig lyckas med, vilket gör den unik. Det finns också en del sublima budskap som får en mer markant mening i filmens slut. Leende snyter jag mig och ser tårögd hur eftertexterna rullar upp...

Ella Koinberg
2006-02-06