Ciné möter Andy Peterson

Det är nästan tomt på Rådhuskaféet i Uppsala, längst in sitter ett äldre par och pratar inredning, men bortsett från dem är stället praktiskt taget tomt.
Andy Peterson visar under onsdagen sina två kortfilmer Graffiti och Sista söndagen på kortfilmsfestivalen Focus i Uppsala, några dagar tidigare sitter han och pratar filmbransch och drömmar för att senare under kvällen lämna in den slutgiltiga klippningen av Sista söndagen till festivalen.

Han har jobbat med Sista söndagen under hela våren och projektets ambitionsnivå har varit långt högre än på hans fyra tidigare kortfilmer.
– Det har varit ett väldigt intressant projekt att jobba med. Det började redan i december då jag läste en novell på internet av Ola Hall, novellen hette Vad som inte hänt. När jag satt och läste den en kväll blev jag så otroligt tagen och gripen och tänkte att det här måste jag göra som film. Sedan satt jag och filade på manus, och så började pre-production, med att fixa team och skådespelare. Jag jobbade med två väldigt bra skådisar, Karin Bertling i den kvinnliga huvudrollen, som har spelat i diverse tv-serier i Sverige, och Mats Lindblom som spelat teater och i tv-serier i både Sverige och Frankrike.

Emil Mkrttchian som tidigare fotograferat och regisserat den visuellt mycket övertygande Hej Torsten, jobbade som fotograf under Sista söndagen och Andy är märkbart nöjd när han pratar om filmens estetik. Det är en berättelse som har krävt bra foto, som inte hade kunnat berättas genom skakig handkamera, inte bara för dess pretentiösa antydningar utan också på grund att det djupt allvarliga temat. Mats Lindblom gestaltar en karaktär som under sin uppväxt blivit våldtagen av sin far och som först femton år efter faderns död vågar konfrontera sin mor med det som hänt. Berättelsen är kort och enkel, men precis som i flera av Andy Petersons tidigare filmer är den fylld med diffusa antydningar som kan berätta mer om filmens karaktärer än man först tror.
– Det finns till exempel ett visst religiöst lager i Sista Söndagen, jag är inte själv religiös, men jag tycker att det är väldigt intressant att lägga in ett sånt spår. Då finns det så mycket mer att hämta. Mamman i filmen är kristen och sjunger psalmer och ber, det blir hennes försvarsmekanism när något hemskt händer, att hon bara sluter sig och nynnar psalmer för att lugna ner sig. Det syns knappt, men det finns i luften och det är något som kan berika en film även om man inte tror på religionen.

För sin ålder har Andy Peterson hunnit regissera fler kortfilmer än de flesta, och hans växande erfarenhet har givit honom möjlighet att ge sig på allt större produktioner. Tekniken i Sista söndagen finansierades helt och hållet av Film i Uppland och under hela inspelningen har han fått mycket stöd och hjälp från omgivningen.
– Det handlar ju om att skaffa kontakter, att vara jävligt kaxig och uppkäftig och irriterande och snacka på. Därför har mitt telefonförsäljararbete, som är ungefär det konstigaste en filmmakare kan göra, gynnat mig. Eftersom jag där upprepar samma fraser om och om igen, kan jag när jag går på filmfestivaler upprepa min films synopsis och en presentation av mig själv om och om igen utan att jag på något sätt blir trött i huvudet, för det har jag ju vant mig vid under telefonförsäljararbetet. Att vara telefonförsäljare är jättebra för alla som behöver prata sig till jobb. Att vara inställsam, övertalande, till och med fjäskig. Och att aldrig ge upp, hela tiden bara köra på.

Med sin förmåga att snacka verkar han kunna ta sig långt, men han ger inte mycket för den svenska filmindustrin och drömmer själv mer om att återuppliva Cinecittà än att rädda den svenska filmen.
– Det görs i princip tre sorters filmer i Sverige. Polisfilmer, filmer med Helena Bergström av Colin Nutley om medelålders kvinnor som hittar en ny väg i livet, och sen ungdomsfilmer om femtonåriga tjejer som super sig fulla för första gången. Den traditionen började ju med Fucking Åmål och har fortsatt med Hipp, hipp hora, Bara Bea och Säg att du älskar mig. Fast en ny svensk tradition som jag tycker är väldigt positiv är alla de nya invandrade svenskarna som har nya historier att berätta som är annorlunda än de svenska. Om uppväxten, kulturkrockarna och att komma från ett krigshärjat land, menar han. – Ska jag jämföra med mitt hemland Finland så har ju svensk filmproduktion egentligen helt andra förutsättningar. Finland har Aki Kaurismäki, men utöver det är filmindustrin mest där Sverige var för 20 år sedan. Det finns några som sticker ut, men annars är det ganska mycket b-produktioner. Det är synd för det finns väldigt mycket historier att berätta från Finland, bland annat från Finska vinterkriget och Fortsättningskriget. Det har gjorts filmer om kriget, men det finns mer litteratur från Finland som handlar om det, det är kanske så att finska konstnärer uttrycker sig så istället, för det finns ju många klassiska författare och nobelpristagare, men inom film så har vi mer de här kufarna, som Kaurismäki, och det är bara de som blir uppmärksammade. Jag vet i och för sig inte om jag själv skulle våga mig på att göra film om kriget, i alla fall inte nu, kanske om tio-tjugo år. Både min morfar och farfar var ju med i kriget och det finns många historier att berätta som är väldigt nära mig, men det kan jag kanske förhålla mig till först om tio-tjugo år.

Medan svenska filmproducenter kommer att fortsätta ösa pengar över Colin Nutley och polisfilmer har Andy idéer som är så långt ifrån svensk standard att de rimligtvis aldrig skulle kunna spelas in för svenska pengar. Så snart han känner sig färdig med kortfilmandet, men innan han ger sig på sin morfar och farfars krigshistorier har en en filmidé som grott inom honom länge.
– Jag har ett projekt som jag inte har en handling till, men som jag känner att det bara måste berättas. Nämligen en historia om den amerikanska drömmen och några personers strävan efter den, som misslyckas och lyckas med den på olika sätt. Den skulle utspela sig i porrindustrin, handla om en ung porregissörs drömmar och om hur de krackelerar och hur han till slut misslyckas och hamnar i drogmissbruk. Medan en tjej som vill bli skådespelerska kommer till Hollywood från landet, som inte får något jobb och börjar arbeta som strippa men till slut hittar lyckan och rikedom i porren. Hon får ett fint hus i Hollywood, har ett entourage på tio personer av hennes assistenter och sminköser. Hon har sålt sin själ och sin kropp för den amerikanska drömmen. Men hon är lycklig, på sitt eget sätt. Det är en så fascinerande aspekt som jag gillar. Men det är ett projekt som kräver långfilmslängd, det kan inte berättas kortare, för det finns för få filmer om porrbranschen och människor som lyckas i den, jag tycker inte om porr, och jag är emot porr, men där finns så mycket komplexa historier att berätta. Och många i porrbranschen är inte stereotyper som blev våldtagna av sina fäder och sedan faller in i drogberoende. Det finns de som hittar sitt kall i porrbranschen, och det är ju det perversa som vi helst vill undvika att tänka på.

Det leder till ett resonemang om Larry Clark som oundvikligen leder vidare till en diskussion om The Dreamers via Ken Park och nödvändigtvis måste mynna ut i en lång ordväxling om Godard. Någon timme senare är det inte längre en intervju.