Publicerad kl 00:00 den 12 jan 2008

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


De bästa filmerna är de fulländade. En stor regissör som efter fyrtio år av filmarbete gör sin sista film med avstamp ur allt han har förstått, perfekt i form och stil. Eller debutregissören som i sin första film avstår från alla regler, i sin rena oförstörda tanke spontaniteten fulländad. Och någon som Anton Corbijn, som efter ett liv som stillbildsfotograf gör sin regidebut som femtioåring. Med bestämda tankar, tydliga visioner, rik på erfarenheter men från ett helt annat håll. Det blir inte film i sin renhet, vare sig på ”Till sista andetaget” eller ”Offrets” vis, det blir film infekterat av något annat som liksom inte hör dit men ändå smälter samman och berikar. ”Control” blev genom Corbijns bildsinne, på sätt och vis, fulländad.
– Erfarenheterna som fotograf har varit till min fördel eftersom man ofta tenderar att berätta historier också genom sitt fotografi. Men det är lite annorlunda med film, för du måste ha en annan förståelse för vad du vill berätta visuellt. Jag ville inte göra en film som såg som en musikvideo eller en reklamfilm, jag ville göra en film som hade poetiska kvaliteter i sina bilder. Min idé var att man skulle se det vackra fotografit bakom historian och rollprestationerna, och inte lamslås av den fantastiska kompositionen, för det är egentligen bara tråkigt. Det var så vi närmade oss projektet, Ian var en poet och vi ville att filmen skulle ha en poetisk estetik. Men jag måste säga att allt det där kommer ganska naturligt för mig, berättar Anton Corbijn, självsäkert men ändå med en viss blyghet. Hans musikerporträtt är kända över hela världen, men när han besöker Stockholm under några dagar gör han det för att prata om ”Control”.
– Film var något jag velat göra länge, jag menar, jag har gjort en hel del musikvideor och annat visuellt arbete som var annorlunda än fotografi. Men film har varit ett väldigt stort steg eftersom det är så dyrt, tidsödande och engagerar så mycket människor. Att göra film är inget beslut man fattar enkelt, det har tagit upp nästan två år av mitt liv så man måste vara väldig säker på att detta är vad man vill göra. Det är aldrig enkelt, man tvingas kämpa för filmen och tillslut är du ett med filmen precis som filmen blir ett med dig. Filmskapandet går mycket djupare än något annat jag någonsin gjort. Det är den mest fantastiska upplevelsen i mitt liv.

Corbijn beskriver mötet med Joy Divisions musik som katalysatorn som fick honom att flytta från sin barndomsby i Nederländerna till England -79. Utan direkta erfarenheter fick han chans att fotografera Joy Division vid tiden för deras genombrott, mötet skulle radikalt förändra hans liv. Bilden han tog av Ian Curtis där han sitter med benen i kors och begraver sina fingrar i ansiktet har efter hans strax förestående självmord fyllts med betydelse. Omständigheterna fyller bilderna med mening, Ian blir i bildens nya kontext instängd i ett fängelse av förtvivlan och bilden blir närmast ikonisk med sin symbolik som helt tydligt förklarar motiven till hans beslut att ta sitt liv. Bilden blir i sin direkthet en rak motsats till den människa fylld av ambivalenta känslor som skildras i Corbijns film. – När jag tog bilderna var de inte ikoner, det är något som andra läser in senare. Den bilden jag tog av honom är den där han sitter med benen i kors, med en cigarett i handen och huvudet böjt togs just innan han dog. Den är, i mina ögon, inte ikoniskt. Det är bara en bild av en man med bekymmer, och det är samma man som du ser i filmen. Det är inte särskilt stor skillnad på bilderna från -79, och filmen, bilderna av honom har laddats med mycket mer mening genom åren än de hade haft om Ian inte hade dött. Så personligen tror jag inte att filmens attityd skiljer sig så mycket från bilderna, men jag kan också känna att vissa av mina styrkor som fotograf kommer fram tydligare i rörliga bilder. Aspekter som humor förmedlas sällan genom mina fotografier, men kommer ofta fram när jag jobbar med film. Det gör produkten fylligare, handlingen är inte bara allvarlig, utan har ytterligare dimensioner. Det är svårt att fånga de dimensionerna i fotografi, men i film kan man visa allt på samma gång. Redan för tjugo år sedan när folk frågade vilka mina influenser som musikvideoregissör var brukade jag svara ”Europas två T”, alltså Jaques Tati och Andrei Tarkovskij, jag tycker att det summerar allt rätt bra.

Och Tati-Tarkovskij-parallellen stämmer ännu bättre efter Control. Om relationen konfigureras till att luta mer åt Tarkovskij. Control är med det poetiska bildspråk Corbijn pratar om symboliskt laddad på samma sätt som Stalker och Andrej Rubljov, panoreringarna är inte lika långsamma och kommunicerar inte lika långsökt men företrädaren är ständigt närvarande.

Tarkovskijs sätt att väva in självbiografiska element, eller åtminstone självberörande tematik känns också igen i Corbijns skapande. Det går att hitta en tydlig koppling mellan Corbijn och Curtis i deras inställning till skapandet där de båda gick in med sitt liv som insats och hängav sig totalt åt verket. Curtis förlorade sitt liv när Joy Division växte till något större än han själv. Corbijn klarade sig, men tvingades sälja sitt hem för att ha råd att slutföra filmen.
– Ja, det finns vissa likheter mellan mig och Ian. Jag var själv väldigt deprimerad vid den åldern, och jag växte precis som Ian upp i en liten by. Men jag tror också att det fanns en likhet i vad musik betydde för mig och honom under sjuttiotalet, den första bilden i Control där Ian är på väg hem med en lp-skiva under armen och ignorerar alla som försöker prata med honom för att gå direkt till sitt rum, känslan att hela världen är du och din skiva. Jag kunde varenda b-sida, jag visste namnet på låtskrivarna, jag levde mitt liv genom skivfodralen, din länk till världen utanför finns i skivorna. Idag lever ingen på det viset längre.