Publicerad kl 00:00 den 17 aug 2012

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


När Babak Najafi flankerad av sin skådespelarensemble kliver in i salongen på biograf Draken i Göteborg möts han av förstummande applåder från 713 personer som just sett premiärvisningen av Snabba Cash 2. Utanför biografen har ungefär lika många Way out West-besökare köat utan att få plats i biografen. Om man någonsin tvivlat på intresset för uppföljaren till Sveriges mest amerikanska kriminaldrama genom tiderna är det i just det här ögonblicket som all denna förväntan skrivs ut i klartext.
– Det är så absurt. Du vet, som filmregissör känner man sig ofta så väldigt ensam. Man går omkring med det här projektet i ensamhet i flera år, det är nästan som att man bär på en hemlighet, och så kommer stunden då allt det där förändras. När ens film visas för första gången får man plötsligt reaktionerna på de tankar och intentioner man hade under en så lång period koncentrerade i ett enda ögonblick, förklarar Babak Najafi efter att de sista raderna eftertext rullat bort från duken och den sista publikraden lämnat salongen.

Snabba Cash är i många avseenden ett unikt svenskt kriminaldrama, det finns ingen Beck-film eller Liza Marklund-filmatisering som kan locka musikfestivalbesökare in i biografmörkret och entusiasmera till applåder som om det varit Kraftwerk eller Florence + the Machine som projicerats på duken. Men så har heller inte filmen producerats enligt den svenska modellen med tysk finansiering och ett halvdussin uppföljare per år. När Fredrik Wikström, producent för Snabba Cash, låtit trilogin ta form har han gjort det utan stress och med sinnrika regissörsbyten mellan varje film.

– Fredrik ringde mig en dag och frågade om vi kunde ta en kaffe, vi träffades och han frågade mig direkt om jag kunde tänka mig att regissera nästa Snabba Cash. Det kom väldigt plötsligt, jag var någon helt annanstans i mitt liv då och höll på med andra projekt. Jag gillade den första filmen väldigt mycket, tyckte om karaktärerna och kände att det var spännande att ge sig in i berättelsen eftersom jag såg att det fanns saker och ting i deras öden som man skulle kunna gå vidare med, säger Babak Najafi.

Han reflekterar inte särskilt mycket över det uppenbara. När Fredrik Wikström ställde frågan på det där caféet innebar det inte bara att Daniel Espinosa lämnade Sverige för en karriär som amerikansk actionfilmsregissör. Det innebar också att en regissör som just långfilmsdebuterat med ett avskalat gymnasiedrama skulle ta över Sveriges största actionfilmsproduktion. Det beslutet, och det faktum att Pingpongkingen-regissören Jens Jonsson snart börjar filma Snabba Cash 3, ska komma att definiera trilogin mer än något annat. En annan producent hade kanske slipat bort regissörens röst i en filmsvit som så tydligt säljer på sin förlaga, i det här fallet är rösten förstärkt. När den första Snabba Cashfilmen inleds är det med ett utbrytningsförsök ur ett fängelse som hade kunnat vara hämtat ur Heat eller vilken amerikansk actionfilm som helst. När Babak Najafi inleder sin film gör han det i stillhet tillsammans med en åldrad man som ber till gud om förlåtelse. Najafi sätter en ton och sitt röstläge redan i anslaget, och viker inte undan en millimeter från det läget.

– För mig handlar det i första hand om att göra en film om människor. Oberoende av vad det är för genre måste människan alltid vara nummer ett. Det spelar ingen roll om det är drama eller action, man måste känna att man kan hitta in i karaktärerna någonstans och resten är bara berättarteknik. Det här är en genre som jag varit intresserad av länge och alltid velat göra något med, det var egentligen ingen stor omställning från Sebbe eftersom jag hade en så stark känsla för den här berättelsen och själv fick vara med och utveckla den. För mig handlar allt i grunden om den enkla människan som utsätts för märkliga situationer, om en människa som därmed tvingas fatta beslut som i sin tur påverkar personens öde för resten av livet. Jag gillar historier som på ett eller annat sätt kommer att handla om liv och död, situationer där det inte finns några alternativ, där man måste fatta ett beslut och allt ställs på sin spets.

Fares Fares som står lite längre ner i salongen påminns plötsligt om hur Babak Najafi skrynklat ihop manuset och kastat iväg det för att istället improvisera fram scenerna, trots att det är ett så manusdrivet projekt finns det ingen tvekan om att Najafi tagit kreativ kontroll och låtit sin röst prägla filmen.

– Man har alltid en inre upplevelse av vad en film borde vara, och det är alltid väldigt svårt att kommunicera det här eftersom det egentligen bara är en känsla. Det är en så svår process att förmedla det här till skådespelare och medarbetare men det är också ett extremt fascinerande händelseförlopp. Ett av de bästa ögonblicken jag vet är när man håller på med casting och man börjar dagen med en fantasi i huvudet som ingen annan i hela världen känner till, och så delar man med sig av den där fantasin till en annan människa som tar del av det och gestaltar det helt levande för första gången. Det är magiskt. Jag tror att jag har vissa aningar om vad det är med mig som regissör som man skulle kunna prata om som min egen röst, men jag tror egentligen att jag inte riktigt vill veta eller prata om exakt vad det är. Jag ser på det som en drivkraft som ger näring åt allt det jag gör. Ibland kan det vara bra att inte veta så noga utan bara lita på sin intuition, säger Najafi.