Publicerad kl 00:00 den 10 maj 2007

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


När Free Jimmy marknadsfördes talades det om en film av en regissör som inte kan regissera, av en serietecknare som inte kan rita. Med de förutsättningarna förvånade Christopher Nielsen många när Free Jimmy premiärvisades på filmfestivaler runt om i världen.
– Jag har alltid haft väldigt lite kunskap om det jag håller på med, men det har aldrig stoppat mig från att göra det jag vill. Det är ju bara att börja träna. Jag har alltid varit beskylld för att vara ganska dålig på att teckna, och när det gäller film har jag ju egentligen ingen erfarenhet alls, berättar Nielsen bekymmerslöst på ett hotellrum i Stockholm inför biopremiären av Free Jimmy. Han väljer att se sin brist på erfarenhet som en tillgång snarare än ett hinder.
– Ofta när man ser film så känns det som ett eko av konventioner och vad regissörerna har lärt sig på filmskolan. Film från nittiotalet är på ett särskilt vis, precis som filmen från åttiotalet är på ett annat. Så på ett sätt tror jag att det är bra att inte kunna för mycket, det viktigaste för en regissör är ju att ha en vision, och det har jag. Sedan har jag väl fått lära mig vad jump-cuts och sånt är i efterhand.

Filmen som handlar om den narkotikaberoende elefanten Jimmy och några gäng norska smågangsters som försöker lägga vantarna på nyss nämnda elefant har chockat många med sin frispråkighet om sex, våld och droger som förpackats i en Pixaresque animationsestetik. Och även om filmen har andra kvaliteter så är det mest krocken mellan den typiskt barnförbjudna tematiken och den särskilt barntillåtna grafiska stilen som präglat snacket kring filmen.
– För det första menar jag att animation för vuxna kan vara väldigt komiskt. Jag tror att man kan berätta unika historier genom animation, till exempel om söta djur som är beroende av narkotika. Sånt tror jag att filmvärlden längtar efter, och så snart en film slår så följer ju ett helt gäng filmer som är väldigt lika. När Sagan om ringen kom så dök det ju genast upp en massa nya fantasyfilmer, och efter Gladiator kom det en hel hög filmer om svärd och sandaler. Det är stora ord, men med Free Jimmy tror jag faktiskt att jag gör filmvärlden en tjänst.

Det enkla i att blanda två vitt skilda genrer blir genast mer problematiskt, och Nielsens ansträngning framstår som långt mer imponerande, om man får en inblick i hur filmproduktionen gick till. – Det här är den första norska animerade långfilmen som är helt inspelad för vuxna, så när vi började visste vi egentligen inte vad vi höll på med. Vi beräknade att filmen skulle kunna göras på en mycket lägre budget, men det sprack nästan på en gång. Sedan tyckte producenten att vi skulle lansera filmen internationellt eftersom den blev så dyr, men i och med en internationell lansering så behöver man internationella stjärnor som gör rösterna och då gick ju priset på filmen upp ännu mer. Halvvägs genom produktionen fick vi ytterligare problem, både med finansiering och produktion, animationsstudion som vi jobbade med i Storbritannien gick i konkurs och det skapade ju massa strul. Så det var vid flera tillfällen nära att filmen blev nedlagd.
Vidare stötte Nielsen på problem när hans engelska röstskådespelare skulle regisseras. Vissa av skådespelarna var visserligen smidiga att jobba med och tog till sig hans instruktioner, Woody Harrelson som tidigare spelat i bland annat Natural born killers skiljde sig dock från sina kolleger.
– När Woody skulle spela in rösten till Roy Arnie så tänkte jag att vi skulle sätta oss ner och snacka lite om karaktärerna i filmen, och i synnerhet hans egen karaktär. Men när han kom till inspelningen så sa han bara: ”I think I’ve got an idea.” Och sen var det liksom inte så mycket mer att diskutera.

Det ska tilläggas att Harrelsons skådespelarprestation är den som Nielsen i efterhand känner sig mest nöjd med, men en klar majoritet av de problem som dök upp under inspelningen gynnade inte slutprodukten och om Nielsen fick ett nytt erbjudande om att göra film skulle han antagligen närma sig projektet långt mer försiktigt.
– Jag vill inte göra film i Norge igen, för det är så dyrt och man ber ju om problem när man försöker. Men nu vet jag ju å andra sidan hur svårt det är, och om jag skulle försäkras om att det skulle bli en normal filmproduktion och veta om i förväg att jag skulle klara av det, då skulle jag väl kunna tänka mig det. Jag vill ju inte stänga några dörrar.