Publicerad kl 00:00 den 13 Sep 2013

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


När Monica Zetterlunds liv skulle filmatiseras var sannolikt en stor del av Sveriges främsta skådespelare intresserade av att gestalta den komplexa rollen av sångerskan. Men efter en lång castingprocess föll ändå valet på en sångerska utan skådespelarerfarenhet. Edda Magnasons debut är ett levande porträtt av Monica Z.
Edda Magnason är förvillande lik Sveriges genom tiderna största sångerska. Men när hon ger intervjuer på Nobis hotel under premiärveckan bryter den klingande skånskan förtrollningen.

– Jag hade inte en tanke på att bli skådespelerska, den där kvällen på Södra teatern för två år sedan klev jag upp på scenen för att spela några låtar precis som vanligt. Då visste jag inte att det stod en kvinna i publiken som skulle tipsa sin vän som var producent för ”Monica Z” om mig. Kort därefter fick jag ett mejl med en fråga om att provfilma, det kom som en blixt från en klar himmel, men jag kände ändå att jag var tvungen att prova på det och slängde mig in med skräckblandad förtjusning, berättar Edda Magnason.

Hon beskriver det som att det bara rullat på sedan den där första provspelningen. Producenterna gillade henne och hon fick komma tillbaka ytterligare en gång, trots att regissören Per Fly uttryckligen sagt att han inte ville ha en porträttlik sångerska i rollen, hans Monica Zetterlund skulle kräva en person som verkligen kunde skådespela. Men sedan dess är det inte bara skånskan hon lyckats dölja under en trovärdig Monicagestalt.

– På sätt och vis är man ju uppväxt med Monica Zetterlund, precis som man alltid haft med sig Astrid Lindgren och Georg Riedel, men jag är ingen 60-talsvetare och visste egentligen inte så mycket om henne som person. Men från första provspelningen började jag ju insupa så mycket som möjligt av henne, jag läste alla biografier och kollade på vartenda filmklipp jag kom över. Hon har ju läst in sin egen självbiografi och det blev ett väldigt konkret verktyg för att forma min Monica Zetterlund, jag flyttade upp till Stockholm och gick omkring i stan med hennes röst i hörlurarna. På kvällarna läste jag boken högt, spelade in och lyssnade till jag hittat rätt.

Edda Magnason hade visserligen ingen tidigare erfarenhet av att agera på scen, men hennes bakgrund som sångerska och låtskrivare gjorde att hon på sätt och vis kom närmre rollen än vad någon annan kunde göra.

– Det första vi gjorde under inspelningen var att åka till New York. När jag satt på flyget tänkte jag på att Monica Zetterlund på sätt och vis måste ha varit i samma sits som jag när hon reste till New York för första gången. När vi var där spelade vi in scenerna på Lennox Lounge, det var så sekulärt och något jag aldrig kommer att glömma. Skådespelaren som spelar Bill Evans är en riktig jazzpianist och precis som resten av musikerna i filmen visste man att de kunde plocka upp instrumenten när som helst och spela precis som på soundtracket. Det kändes på riktigt och gav en sådan genuin känsla under inspelningen.

Porträttet av Monica Zetterlund är trovärdigt ända ut i Edda Magnasons 60-talsmanikerade nagelspetsar, men filmen gör aldrig anspråk på att vara en fullständig biografi.

– Filmen är ju fritt baserad på hennes liv och inte direkt någon vaggan till graven-berättelse, vi berättar inte exakt hur det var från A till Ö, utan skildrar istället hur det var för en kvinna som Monica att slå igenom på 60-talet och våga ta sådana steg som var rätt ovanliga vid den tiden. Hon vågade lämna sin familj på landet och ge sig ut i världen, jag tror att många kan känna igen sig i den konflikten, berättar Edda Magnason.