Ciné möter Emmy Rossum

Emmy Rossum började teaterkarriären när hon var sju år och valdes ut att medverka i Metropolitan Opera på Lincoln Center som medlem i Children’s Chorus. Här fick hon en klassisk skolning i sång och drama, samtidigt som hon medverkade i mer än tjugo olika operauppsättningar på fem språk. Rossum tycks ha ett intresse för katastroffilmer, då hon också hade en stor roll i Roland Emmerichs jättesuccé “The Day After Tomorrow” där hon spelade mot Jake Gyllenhaal. Men Emmy Rossum är antagligen mest känd för rollens om Christine i regissören Joel Schumachers filmversion av teatermusikalen “Fantomen på Operan”. Musikalens skapare, Sir Andrew Lloyd Webber, valde personligen ut Rossum, som då bara var 16 år, för rollen som operasångerskan som den besatte Fantomen förälskar sig i. Hennes rolltolkning gav Rossum en Golden Globenominering 2004 som bästa skådespelerska i musikal eller komedi.

“Poseidon” handlar om en våg som med kolossal kraft, kastar ett lyxkryssare våldsamt till babord innan det kantrar och rullar runt med kölen uppåt. Passagerare och besättning kastas runt i fritt fall, krossas av spillror eller sugs ut i havet när vattnet brusar in genom de sönderslagna fönstren. Balkar kollapsar, avslitna gasledningar antänds och skjuter blixtar av eld. Lampornas sken dör ut, vilket lämnar stora delar av fartyget i mörker och kaos.

Emmy Rossum spelar Kurt Russells dotter. När fartyget kantrat beger sig Russel ut för att söka efter Jennifer (Rossum) och hennes fästman Christian. Bara en timme tidigare har detta unga par funnit det omöjligt att berätta för honom att de är förlovade, men nu står de inför mycket allvarligare utmaningar.

Blir din karaktär något av en hjälta i filmen?

Hmm, nja. Kurt [Russel] och Josh [Lucas] är ju frontfigurerna och ledarna. Min karaktär är 19 år gammal och hon är ganska modig att för att vara 19 år. Hon är i alla fall ingen fegis som gråter i ett hörn. Hon är stark och antagligen mycket starkare än jag själv hade varit i en liknande situation.

Var filmen rolig att göra, och vill du göra någonting liknande igen?

Jag tror jag ska hänga upp min handduk för ett litet tag framöver. Men, ja, det var antagligen det svåraste jag någonsin gjort.

När jag läste manuset visste jag att det skulle bli tufft att göra, men då visste jag inte att jag skulle lära mig att både dyka med och utan tuber.

De tränade oss i någonting de kallade ‘the cage of death’, vilket var en kub byggd av plexiglas, som de sänkte ner över mitt huvud, så att jag inte kunde simma upp, kuben stannade där fram till dess att jag inte klarade mer, vilket var ungefär en och en halv minut. Därefter drog de upp kuben och jag fick simma upp. Det var lite småläskigt.

Det var ett träningsredskap?

Japp, första dagen under träningen kom de fram till mig och sa, ‘welcome to the cage of death’, det var typ som “Fear Factor” med Wolfgang Petersen [regissör red. anm].

Den röda varningsflaggan dök aldrig upp?

Nej. Om du ska göra en film med ett skepp och vatten, är Wolfgang rätt person att göra den med. Han har gjort fantastiska filmer som “The Perfect Storm” och “Das Boot”, och han skickade mig manuset strax efter tsunamin, och det var en av anledningarna som gjorde att jag verkligen ville göra filmen. Vi blev alla så fångade av vad hände och vad som visades på nyheterna varje dag. Och jag förstod att alla onödiga småbråk du har med de personer du älskar, din familj och dina vänner, inte spelar någon roll när du hamnar i en sådan situation. Vad som räknas är att man har varandra och lite mod.

När du läste manuset, var det någonting du trodde att du inte kunde göra, som du senare, på inspelningsplatsen, kunde göra?

Tvärtom. Jag hade läst manuset, men jag förstod aldrig hur tufft det skulle bli. Jag fick övervinna min rädsla för dykning med tuber, som jag fick panik av sist jag provade på det under en semester.

Jag svettades och mådde jättedåligt och mina vänner så ‘titta bara på de gulliga fiskarna. De är fina’, och jag svarade ‘ta mig bara här ifrån’. Men jag satte mig ner tillsammans med Wolfgang som pratade mycket om filmen och varför han valde mig till rollen, vilket fick mig att må bättre. ‘Okay, off to scuba diving’ sa han plötsligt, ‘huh’, svarade jag, ‘vilken del av ekvationen missade jag?’. Det var flera läskiga tillfällen och mycket träning. Ibland, när vi kom upp till ytan började alla skratta hysteriskt, ‘detta är vårt jobb, det är helt sinnessjukt’. Men nu känner jag mig stolt över filmen vi gjorde, för mig är det den ultimata actionthrillern där du får sitta på nålar under hela filmen.

Denna typ av film är relativt annorlunda i jämförelse med din operautbildning. Funderade du någonsin på att göra actionfilmer som denna?

Nej. Inte alls. Faktumet att jag har varit med i så många stora blockbusterfilmer numera, du vet – “The Day After Tomorrow, “Fantomen på Operan”, “Mystic River och nu denna – är jättemärkligt, speciellt med tanke på var jag startade. Men jag blev förvånad att min röstträning kom till användning i vattenscenerna, jag har ju byggt upp en lungkapacitet som är långt mycket större än andras, för att kunna hålla igång toner under en längre tid.

Slutligen, vad är viktigt för dig just nu?

Att älska livet, växa upp, finna trygghet och min självständighet och fortsätta vara mig själv i mitt nya liv, där folk känner igen mig varje dag.