Ciné möter Eric Ericsson och Maria Essén

– Regeringen har varit feg, säger han småirriterat och syftar på deras hanterande av föräldraledigheten och bidragen till Sveriges mammor och pappor. Det är Maria Essén och Eric Ericsson som sitter i soffan framför mig, regissör respektive huvudrollsinnehavare i filmen “Som man bäddar”. Eric lutar sig tillbaka och spricker upp i ett brett leende som blottar en snusprilla under överläppen, uppenbart stolt över att ha sagt något subjektivt och klyftigt.

Maria hostar lite generat, lägger händerna i knäet och förklarar att det kanske inte riktigt var meningen att skapa någon debatt med filmen.

– Förhoppningsvis funderar man kring pappaledigheten efter att man har sett filmen (…) men det är en komedi i huvudsak, säger hon och aktar sig för att kalla filmen ett debattinlägg.

– Det är väl snarare en kommentar än ett inlägg i debatten, försöker Eric och får stöd i sitt uttalande från Maria.

De kontrasterar varandra perfekt, Eric halvligger i soffan iklädd bekväma byxor och en collegetröja som avsiktligt är några storlekar för stor, han pratar fort om vad han tycker om allt och alla utan vidare eftertanke medan Maria sitter rakryggad i en prydlig klänning och kommenterar Erics uttalanden med ett politiskt korrekt leende.

Eric var själv pappaledig innan han började spela in “Som man bäddar” och spenderar fortfarande mycket tid med sonen Konrad. Att pappaledige Jonas i “Som man bäddar” skulle vara lik honom själv har han dock ganska svårt att se.

– Jonas är så oansvarig och barnslig, förklarar han medan han leker lite med sin snusdosa, fast det är väl kanske jag också. Han skrattar en stund innan han kan fortsätta.

– Jag kände direkt när jag läste manuset att det här är en riktig Eric Ericssonare, detta är en roll för mig. Han förklarar att det är lättare att ta sig an rollen och komma närmare rollfiguren om man upplevt samma sak själv, och kan likna sitt eget liv vid huvudpersonens. Huruvida det ger honom rätt att vara barnslig och oansvarig kan man ju diskutera, men det räcker för min del. Eric Ericsson i Maria Esséns “Som man bäddar…”

Maria håller med Eric, hon är glad att han valdes till rollen som Jonas. Det hade varit svårt att göra en film där barn spelar en så central roll utan skådespelare med egen erfarenhet av barn.

Den artonde mars har “Som man bäddar” premiär och Maria sitter i en biosalong för att analysera publikens reaktioner i hopp om att de ska gilla den.

– Jag tror att “Som man bäddar” är bra för att man känner sig varm och omhuldad när man kommer ut ur biografen.

Eric ignorerar förslaget om att se filmen när den har premiär, han menar att det skulle kännas konstigt. Om det är av hänsyn till publiken och för att undvika förvirring frågar jag inte om, och han väljer att inte utveckla sitt resonemang.

– Den artonde mars sitter jag hemma och matar Konrad, byter blöja på honom och försöker få honom i säng, suckar han lite ironiskt. Både jag och Maria vet att han kommer att sitta i biosalongen på fredag av precis samma anledning som hon.