Ciné möter Eva Green

1966 gör Godard sin bästa film. Många skulle hävda att “Till sista andetaget” är ett viktigare verk, att “Week-End” är mer Godard. Men “Masculin féminin” är den film som lever kvar inom mig, i större utsträckning än alla andra. Jag vill tro att det är på grund av hur Godard helt riktigt och slutgiltigt definierar barnen av Marx och Coca Cola, men egentligen inser jag ju att det mest beror på Marléne Jobert. Vid sidan av Anna Karina och Brigitte Bardot skulle hon kunna vara världens vackraste skådespelerska.

Fyrtio år efter premiären av Masculin féminin sitter jag intill en reporter från TT och pratar med Eva Green, dotter till Marléne Jobert, på Grand Hotell i Stockholm.

Varför började du med skådespeleri?
– Jag ville väl uttrycka mig på något sätt, börjar Eva Green lite trevande, jag ska inte säga att det var någon slags terapi, det låter så cheesy. Men jag antar att det mest var för att få en möjlighet att uttrycka mig.
Hur har din mamma påverkat din karriär?
– Hon visste ju att det var en rätt tuff och svår bransch. Men hon avrådde mig aldrig från att börja spela, hon hjälpte mig och såg till att jag hamnade på en bra skådespelarskola. Hon har ju en del kontakter.

Efter sin roll i “The Dreamers” behöver hon inte ens antyda sin relation till Marléne Jobert för att få uppmärksamhet, vilket bara stryks under ännu tydligare genom hennes roll som Bondbrud i “Casino Royal”.
– Egentligen ville jag inte bli Bondbrud, men jag läste i alla fall manuset till Casino Royal och såg att det inte handlade om att jag skulle spela någon bimbo. Så dagen därpå åkte jag till Prag och provspelade för rollen. Killen från TT reagerar på hennes uttalande om bimbos och undrar om hon är feminist.
– Nej, jag är inte feminist, det känns som att det bara är förbannade kvinnor och lesbianer som kallar sig det. Jag gillar inte ordet.

Har du sett några filmer som din mamma spelar i?
– Jag har sett nästan alla mammas filmer, det är kul för man märker alltid hur annorlunda hon är i sina filmer i jämförelse med i verkligheten. I hennes tidigare roller känns hon så fri, som en liten fågel, jämfört med idag då hon är så väldigt djup och dämpad, berättar hon.

Hon ler. Och om än bara för en sekund tar hon med mig till en sunkig biograf i Paris 1966 där Marléne Jobert skrattar lite blygt tillsammans med Jean-Pierre Leaud. Om än bara för en sekund ser hon ut precis som sin mor.