Ciné möter Eva Rexed och Thomas Hanzon

Jag drog det kortaste strået, medan de andra satt och mysintervjuade Sven Wollter missade jag ett tåg, kom fram för sent och slängdes in i en biograf tillsammans med Eva Rexed och Thomas Hanzon, skådespelarna som gestaltar kriminalinspektörerna Moreno och Münster i Carambole. En intervju som utmynnade i ett samtal om gummilik, läskiga källare och rattfylleri.

– Att jobba med flera filmer samtidigt var mindre struligt än vad jag trodde, förklarar Eva Rexed när hon kommenterar inspelningen av de sex Van Veeteren-filmerna, där tre regissörer har gjort två filmer var.

– De representerar ju tre helt olika temperament, även om alla vill berätta om människor så har de helt olika infallsvinklar, fyller Thomas Hanzon i.

Jag berättar om min syn på Carambole, vill minnas att jag kallar deras rollfigurer ytliga och antyder ett likgiltigt förhållande till filmen.

– Jo, men om alla skulle få fokus blir det en femtimmarsfilm. Historien är hela tiden det som driver medan karaktärerna är som kitt i tomrummen, kontrar Thomas Hanzon medan Eva Rexed inleder sin tolkning av historian.

– Hur förhåller man sig till en vän som nyss förlorat sin enda son, en vän som tidigare var din chef och som nu måste hållas utanför utredningen av mordet på hans egen son. Det är en så svår situation. – Böckerna innehåller ju så mycket mer resonemang, fortsätter hon, man går runt och grubblar mycket mer och tiden som går mellan händelserna är mycket längre. Filmerna har mycket högre tempo och visar inte lika mycket tankar.

Thomas Hanzon har suttit tyst en stund innan han öppnar munnen,

– Jag tror inte att det intressanta i frågeställningen är vad som skiljer böckerna från filmerna, snarare vilka likheterna är. Kärnan och känslan är som i böckerna, men vi har ju gjort en film, och det blir aldrig detsamma som en bok. Å andra sidan läste inte jag böckerna, jag ville inte göra Håkan Nessers Münster, bilden av honom är min egen.