Publicerad kl 00:00 den 26 apr 2010

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Det finns en våg av spansk film vid sidan om Pedro Almodovar, en våg som hämtar influenser från skräck snarare än drama, som är mer driven av specialeffekter än skådespel. Pans labyrints, Barnhemmets och nu senast Hierros brättelser om vanföreställning och död står sig inte direkt mot det spanska arvet efter ”Muerte de un ciclista”, men under tunna manus döljer sig andra idéer om vad film verkligen är.
I lobbyn på Nordic Light Hotel sitter Gabe Ibañez, mannen bakom den spanska skräckfilmen ”Hierro”. Han har flugit omkring med sin film på festivaler under några veckor och tuggar sömnigt på en halstablett medan han pratar. Hans debutfilm är en alldeles underbar men gravt missförstådd film om en mammas jakt på sin försvunna son på klippön Hierro, utanför den svaga ramberättelsen hittar han ett helt unikt och oerhört kraftfullt uttryck.

– Det verkar som att det finns filmer som egentligen inte handlar om berättelsen. I ”Hierro” är berättelsen väldigt enkel, vi har hört den här typen av historier många gånger förut, om en moder som tappar bort sin son. Men den här sortens filmer handlar mer om formen och känslorna de väcker, och de här filmerna är väldigt svåra att prata om eftersom det inte finns ord för att uttrycka dem, säger Gabe Ibàñez lite trevande på en lågmält läspande bruten engelska.

– Fundera till exempel över vad Mulholland Drive handlar om. Det är berättelsen om en kvinna som får problem, eller hur? Men det säger ju egentligen ingenting om vad filmen går ut på. Hierro fungerar på samma sätt, den väcker känslor. Det viktiga är inte vad filmen handlar om, utan vad du känner när du ser den.

Han gestikulerar med långsamma, vida rörelser medan han pratar, och sprider en starkt sötaktig doft likt julklappslack omkring sig. Han har sedan flera år tillbaka jobbat med specialeffekter och anammar detta på ett utsökt vis i sin regi. Knappt märkbara detaljer i filmen får oss att tvivla på vår egen uppfattningsförmåga när Ibañez fantasi spelar oss ett spratt. Vågorna utanför ön Hierro rullar baklänges och kläder på tork trotsar vinden, motiv i en oljemålning börjar röra på sig och allt sker med sådan försiktighet att vi fylls med tvivel snarare än övertygelse. – Jag har möjligheten att göra specialeffekter på ett subtilt vis, Hierro innehåller över hundra specialeffekter och de flesta av dem kommer du inte att märka över huvud taget när du ser filmen. Det händer väldigt mycket märkliga saker i filmen som talar till oss på en undermedveten nivå, effekter som vi inte märker men som får oss att känna obehag och osäkerhet. Det fungerar väldigt bra i den här typen av film eftersom Marías känslor blir en spegling av publikens.

Effekterna fungerar också genom att förtäta filmens atmosfär, uttrycka öns karaktär. Hierro är en ö av vulkanisk sten, karg och hotfull utan människor och natur, men den kala ytan blir också projektionsyta för en svårtydd symbolik på ungefär samma vis som Tarkovskij använder Solaris och zonen.

– Som jag ser det har den här filmen två huvudkaraktärer, mamman María och ön Hierro. Jag ville att atmosfären skulle förmedlas med landskapet, att man skulle känna den med vindens vinande och havets brus. Givetvis är ön väldigt symboltyngd, men jag gillar egentligen inte att prata om symboler, jag tror att man ser på film på fel sätt om man försöker hitta betydelser, förstå vad saker och ting symboliserar och omforma det i ord. Jag strävar efter att man ska uppleva symbolerna, inte förstå dem, för i det tillståndet närmar sig publiken karaktärernas förvirring. Vattnet är vatten, och drömmarna är drömmar, den enda rätta tolkningen av vattnets betydelse är känslorna du får när du ser det.