Publicerad kl 00:00 den 24 Dec 2007

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Jason Schwartzman är ingen stjärna. Det vill han i alla fall inte vara. Det är därför han bor hemma hos sin mamma fyra kvällar i veckan. Och det är därför han är noga med att poängtera att han dagligen umgås med sina barndomsvänner.
Och även om Jason Schwartzman säger att Hollywood är någonting han inte är en del av, är det bara hans sätt att försöka distansera sig från den rådande kändiskulturen.
– Jag känner inga riktiga skådespelare och jag är aldrig på nattklubbar, säger han nästan ursäktande. Det är inte det Los Angeles jag är bekväm i.

Men Jason Schwartzmans morbror heter Francis Ford Coppola och hans flickvän i tonåren var Zooey Deschanel. I hans bekantskapskrets finns Kirsten Dunst och Owen Wilson och regissören Jason Reitman bloggar stolt om deras vänskap. Sin debutskiva spelade han in hos Incubus-gitarristen Mike Einziger. Den bild han försöker skapa av sig själv, går med andra, ord inte riktigt ihop med det livet han lever.

Det var Wes Anderson som gav Schwartzman sin första filmroll. 17 år gammal, provspelade Schwartzman, mest på skoj för rollen som Max Fischer i vad som skulle bli ”Rushmore”. Anderson insåg omedelbart att Schwartzman var mannen för jobbet. Nio år senare har Schwartzman skrivit sin första film, tillsammans med kusinen Roman Coppola och Anderson själv.
– Idén var att berätta en historia om bröder och en familj. Wes och jag är nära, och Roman och jag är familj. Och vi tre är som bröder när vi är tillsammans. Idén var att filmen skulle vara personlig. Filmen är full av saker jag aldrig berättat för någon förut. En del saker vill du bara säga till personer du verkligen litar på, säger han. Det märks att han har gjort alldeles för många intervjuer för att frågorna och svaren ska överraska. Han börjar prata om helt nya saker utan att ens få frågan, mest för att hans svar numera är inövade.

Men det hindrar honom inte för att ge ett sympatiskt och genuint intryck och det märks att han också vill framstå på det sättet. Han menar att det är en svaghet han har, att vara trevlig och social vid filminspelningar.
– Jag är inte den typen som inte kommer att lära känna folk under inspelningen. En del skådespelare är bra på det, att distansera sig från de andra. De frågar: ’Hej, hur mår du?’, och sedan går de. Jag frågar vad de har haft för frukost eller vilka som är deras favoritfilmer. Jag måste ställa frågor.

Varför är det en svaghet?
– Det kan vara en svaghet för att det inte finns tillräckligt med tid för att prata. Det kan göra processen långsammare… de har andra saker att göra än att svara på mina frågor. Det påverkas produktionens effektivitet. Men det är ändå inte mitt mål att bli bästa kompis med alla, men generellt gillar jag att prata med folk och lära känna dem.

Är du kräsen när du får ett manus?
– För att allt verkligen ska klaffa krävs mycket. Det är rätt ovanligt att allt stämmer. Alldeles för ovanligt. Jag skulle vilja jobba mer. Med alla typer av filmer.
En stor blockbuster?
– Ja, visst, så länge det är underhållande. Jag går och ser alla typer av film. Jag gillar inte negativ attityd. Alla filmer jag såg som ung var stora blockbusters. Jag visste ingenting om indiefilm när jag var 13 och 12. Jag ville se stora filmer. Men, stora filmer då, var riktigt bra. Indiefilm kan vara den västa skiten. Pretentiöst och så. Foto: Olle Agebro

Blir du erbjuden stora filmer utan att behöva provspela, eller har du inte nått den nivån än?
– Nej. Där är jag inte än. Men, en dag…

”The Darjeeling Limited” skrevs till stora delar i Wes Andersons lägenhet i ett av Paris trendigare kvarter. Som flygrädd var det ingen självklarhet för Jason att flyga dit.
– Jag gillar inte att flyga. Men vi åkte dit var sjätte vecka och var där i fyra, fem veckor. Det var kul att skriva. Det kändes aldrig som att vi ständigt skulle hitta på en ny historia för karaktärerna varje dag vi satte oss ner och skrev. För mig kändes det som filmens tre bröder verkligen var på en riktig tågresa, som vi satt och återberättade.

Han fortsätter och liknar manusförfattande vid att lägga pussel och menar att det aldrig handlade om att komma på idéer, snarare att ställa frågor till varandra. Inom mig förställer jag mig Wes Anderson, i tweedkostym, sittandes med sitt anteckningsblock och anteckna historierna hans kompisar berättar. Det känns som ett genialiskt tillvägagångssätt för att skriva manus.
– När vi skrev filmen, förställde jag mig aldrig att jag skulle spela en av bröderna. När vi kom till Indien och skulle börja spela in, fick jag en panikattack. Jag läste ett manus som jag aldrig läst förr. Min karaktär är tyst och jag hade ingen aning vem han var.

Var han inte skriven för dig?
– Jo, det var han, men jag trängde undan det. Jag sa det till Wes; ’jag vet inte om jag kan spela den här karaktären. Du borde sparka mig, jag är nöjd med att få ha skrivit, tack för att jag fick vara med’.

Mitt i en mening stannar han upp. Tittar på mina skor. Tar en konstpaus.
– Det här kommer låta poetiskt… men, skorna du har, är ovanliga. Det är i just det ögonblicket Jason Schwartzman vinner över mitt hjärta. Inte för att han gillar mina skor eller komplimenterar mig. Men snarare för att han gör det oväntade, stannar upp och gör något varken han själv eller jag trodde han skulle göra. Det är den instinkten som kommer att göra honom till en stor skådespelare. En dag…