Publicerad kl 00:00 den 3 jan 2007

av

Michel Elmoznino Laufer

melaufer@cine.se


Skräck är en fundamental byggsten i människans natur. I filmens förtrollade värld och i vardagslivet. Från Boris Karloffs monsturösa glansdagar, via George Romeros blodtörstiga zombierullar, till dagens sågade tortyrfilmer har rysarfilmen som genre uppfyllt en adrenalinpumpande underhållningsfunktion. Vi gillar att bli skrämda. Det är med skräckblandad förtjusning som jag kliver in i intervjurummet för göra min första intervju.

Regissören Jim Mickle visar sig vara mycket trevlig och väldigt entusiastisk. Han är festivalaktuell i sektionen ”Twilight Zone” för att locka till sig nya distributörer med ”Mulberry Street”. En mardrömslik överlevnadsdebut där virusinfekterade råttor förvandlar New Yorks invånare till blodsugande råttmutanter.

– Vi är väldigt positivt överraskade av festivalen och bemötandet. Skräckfilmer bygger på ett koncept, liksom kultfilmer, genom sättet de görs på.Vårt mål har varit att göra en annorlunda och realistisk typ av film, som skulle kunna stå på egna ben ifall man tagit bort själva blodet och skräcken. Det var fantastiskt kul att publiken applåderade efter filmen på ”Horror Night” igår natt.

Inte helt oväntat berättar Jim att han själv är en stor skräckfilmsfantast. Uppvuxen på en farm i Pennsylvania kom han att flytta till New York, där han studerande på ”NYU Tisch School of Arts”. I sann Woody Allen-anda förklarar han sin kärlek till staden New York. Jim berättar att han inte kan föreställa sig att bo någon annanstans. Samt att staden är en bra inspirationskälla, vilket lockar många konstnärer. Vidare berättar han om hur man måste kämpa för att komma någonvart och sina intryck av Stockholm.

– Det krävs ansträngning för att överleva. Man måste ta sig igenom mycket för att klara sig idag. Men trots det känns New York som en säkrare stad än Stockholm. Det har skett mycket brott i Stockholm på senare år. I New York är människorna vänliga och öppna. Svenskar är trevliga men verkar vara stressade och lite buffliga i stan.

En sak är i alla fall säker. Att det rått- och zombiedrabbade New York som utgör skådespelplats i ”Mulberry Street” är allt annat än tryggt. När jag nyfiket frågar ifall Mickle hade några mardrömmar när han skrev manuset skrattar han lite och berättar om en annan rädsla.
– De ”mardrömmar” jag haft har varit mer av en oro på inspelningsplatsen att tiden inte ska räcka till för att filma och sedan klippa ihop allt. Dessutom var det olidligt varmt i Manhattan och vi filmade i ett litet utrymme utan luftkonditionering under inspelningen i augusti. Han fortsätter:
– Det hade kunnat bli en taskig b-film, men vi tyckte inte filmen förtjänade det och eftersträvade realism. Storyn har en trovärdig anknytning till den hysteri som råder kring smittspridningar, som exempelvis fågelinfluensan. Jag kan ha en liten skräck för råttor, beroende på var de kommer ifrån. I New York finns det åtta råttor för varje person, på åtta miljoner människor. Det blir sextiofyra miljoner råttor!

Finansieringen av projektet möjliggjordes tack vare vännen och skådespelaren Tim House, som investerade pengar ur egen plånbok och som har en roll i filmen.
– Ett stort problem för nya filmskapare är ofta att få pengar för att finansiera. Tim är en skådespelare, inte en bankinvesterare. Jag var skräckslagen för att filmen skulle floppa och Tims livstidsbesparningar skulle gå upp i rök. Situationen vore annorlunda ifall en studio med pengar skulle investera, eftersom de har råd med förluster, medan Tim måsta ha råd att betala hyran, säger Jim lite skämtsamt. Vi hade inga auditionings eller castings, utan rollerna skrevs direkt för personer som vi kände.

Mickle berättar att han vill fortsätta göra skräckfilmer i framtiden.
– Lågbudgetfilmer ger en friare händer att experimentera med filmmediet än andra genrer, som till exempel romantiska komedier. Nästan allt som går att göra har redan gjorts av andra, men jag vill fortsätta experimentera. Det är framförallt en yngre generation som kollar på skräck idag. Jag såg Bill O’Rilley klaga över att våldsamma filmer och tv-spel förstört ungdomar det senaste århundrandet, säger Jim och skrattar lite. Jag skulle vilja göra något nyskapande som jag själv skulle vilja se. En del av spänningen är att inte veta vad man har att vänta sig.