Ciné möter Joachim Hedén

Jag tror att det finns en förklaring till varför en regissörs debutfilm ofta blir den bästa han någonsin gör. Det kanske är den oändliga entusiasm som bara existerar i stunden då man för första gången skapar, den som senare byts ut mot millimeterprecis noggrannhet och en strävan efter en perfektion som inte finns. Jag vet inte. Men jag vill tro att det är den där nyfikenheten, naiviteten, som gör Joachim Hedén så intressant.

– Jag tror att oavsett vad man gör som människa så lämnar man spår av sig själv och sånt man upplevt. Det är klart att jag utgår från mig själv, men det här är ingen självbiografi.

Joachim Hedén sitter i en soffgrupp på något hotell längs Strandvägen några dagar innan hans debutfilm New York Waiting har premiär, hans kroppsspråk är blygsamt och framtoningen modest, men hans engagemang är totalt.
– Jag ville att New York Waiting med sitt foto skulle bli som ett litet kärleksfullt vykort från New York. På något sätt finns det något i luften i staden som gör att man kan tro på historien. New York är staden där sådana möten är möjliga, den medför i sig en viss romantisk dramatik, bara genom att vara New York, förklarar Hedén och försöker verkligen beskriva sin kärlek till staden med ord, utan att riktigt lyckas.
– Efter den elfte september har New York, och film som görs om staden, blivit starkt förknippat med terrordåden. När vi kom till New York började vi göra en film som stämmer mer överens med hur New York-borna tänkte på staden tidigare, en romantisk bild av staden som fanns innan den elfte september. Filmens karaktärer är i New York för första gången, och vi ser staden genom deras ögon.

Vad tycker du om dina skådespelares prestationer?
– Vi hittade fantastiska skådespelare som alla gör sin debutfilm, så det var den första filmen för både filmteamet och skådespelarna, en debutfilm på alla plan. Vi träffade väldigt mycket skådespelare innan vi hittade rätt, vi fick in över femtusen ansökningar. Till slut började de bästa kristalliseras ut. Jag letade efter skådespelare som redan hade ett frö av sin karaktär i sig själva. Jag inbillar mig att duktiga regissörer kan ta vilken skådespelare som helst och forma karaktären till precis vad de vill utifrån ingenting. Men jag klarar inte av att forma, de måste förstå från början.

Ibland känns dialogen lite orealistisk och stel…
– Jag tycker att deras samtal funkar väldigt bra. Vi la en hel del tid på repetitioner och försökte göra dem så bekväma som möjligt i sina roller. Jag promenerade tillsammans med skådespelarna genom New York precis som de gör i filmen. Vi stannade vid alla platser karaktärerna vistas på i filmen och de fick repetera på plats inför mig, utan några kameror.

Som ny i regissörsrollen är Joachim Hedén främmande för det mesta, allt sker för första gången och under produktionen förvånades han över hur få av hans förväntningar som stämde överens med verkligheten. – Jag har själv alltid trott att regissören är någon som stormar in på inspelningsplatsen och skapar något där och då. Ur tomma intet, berättar Hedén och viftar med armarna för att illustrera regissören som den store kreatören. Så är det inte, fortsätter han, 90% av skapande sker utanför inspelningsplatsen i arbete med skådespelare under repetitioner. Visst finns det väl de som kan experimentera fram en scen på plats, men som independentfilmare hade vi inte den lyxen.

Somliga filmer blir bättre ju fler gånger du ser dem. Till slut kan du dialogen utantill, har memorerat scenernas ordningsföljd, minns i detalj skådespelarnas rörelsemönster. Här uppstår en ny kvalitet i filmen, du börjar förstå den verkliga genialiteten bakom den och får svårt att hålla dig för skratt bara för att det är så otroligt bra. Som när Mr. Blonde tar sina första trevande danssteg i Reservoir Dogs tonsatt av Stealers Wheel och magi uppstår. Jag inbillar mig att New York Waiting beter sig på ett liknande sätt för Hedén.
– Det är mycket dialog i filmen, och jag gillar många av de scenerna. Men det jag gillar mest är de scener som bara berättas i bilder, där det är helt tyst. Jag och Jonas (filmens producent) diskuterade de här scenerna väldigt mycket. Det var ljud i dem från början, och vi tyckte att det skulle bli väldigt konstigt att inte ha musik i dem. Men vi var bara tvungna. Det går alltid upp och ner, vissa dagar gillar jag filmen jättemycket och andra dagar tröttnar man på den för att man sett den så många gånger. Men de här tysta scenerna tycker jag är riktigt bra.

Vad ser du för film som privatperson?
– Jag gillar amerikansk independet, ser en del sånt, och asiatisk film. Men ärligt talat så har jag aldrig sett så lite film som under de senaste åren då jag jobbat med New York Waiting. Igår på pressvisningen av filmen kändes det som att det var första gången jag var på bio, jag kunde verkligen slappna av med filmen.

Tyckte du att den var bra?
– Ja.