Publicerad kl 00:00 den 27 apr 2009

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Jag är rädd när jag sätter mig mitt emot Johan Renck på ett trendigt Stockholmshotell. Han reser över 200 dagar per år, dejtar bara modeller, fakturerar en kvarts miljon per dag för att göra reklamfilm och har lämnat Sverige sedan länge. Jag föreställer mig Johan Renck som en sådan person som kan lämna en intervju om han tycker en fråga är dåligt ställd, du har fula skor eller att han rent allmänt har tröttnat på att svara på frågor från dumma journalister. Men jag fick fel.
– Vem är egentligen du, frågar jag och möts av en underlig blick och tystnad. Jag inser snabbt hur dum min fråga låter, som om jag vore helt oförberedd utan vetskap vem Stakka Bo egentligen är. I mitt block, innan jag börjat min research hade jag skrivit i stora bokstäver ”Vem är Johan Renck”, och det var de fyra orden jag såg först när jag titta ned i mitt papper.

– Jag vet att du är en av en av de mest eftertraktade regissörerna när det kommer till reklamfilm, musikvideo och så vidare. Men nu har du gjort långfilm, är det bara en bara ett experiment för att du vill ha kul eller har du gjort ditt slutgiltiga karriärsval?

Det har gått en dryg minut av intervjun, jag har haft en onödigt lång utläggning där jag presenterar de mest självklara fakta och skapar bilden av mig själv som århundradets idiot. Inte nog med att han sitter en halvmeter ovan mig och tittar ner, rakt i mina ögon. Det är i det här ögonblicket, där jag tyst suckar för mig själv. I det här läget hade Johan Renck kunnat lämna rummet, be en publicist att styra upp det hela lite snyggt och gå upp på sitt hotellrum. Men Johan Renck tittar mig i ögonen, ler lite och börjar ödmjukt rädda situationen.

– Ända sedan jag började göra musikvideos har ambitionen varit att göra långfilm. Det började med att jag gjorde musikvideos till mig själv som artist. Och jag märkte ganska snabbt att det var enormt roligt, men jag höll på med musik och jag hade alltid problem med mitt eget förhållningssätt till att göra musik. Jag älskade musik, tyckte väldigt mycket om det, men jag kände att det var så jävla svårt…

Kände du dig begränsad?

– Nej, men jag tyckte inte jag hade fallenheten för det, jag var ingen riktig begåvning i musikens värld.

Men det gick ju bra.

– Ja, men det spelar ingen roll, det handlar om att göra grejer man tycker är bra, briljanta och fantastiska. Och sen med musikvideos kände jag mig som fisken i vattnet när det gällde att porträttera saker.

Du menar att det var mer det visuella än det…

– Nej, alla olika konstarter handlar någonstans om att omsätta en tanke eller en känsla till något påtagligt, om det är en låt eller en dikt.
Det måste vara ännu svårare att göra det i en tretio sekunders reklamfilm eller i en musikvideo

– Ja, men en reklamfilm är något annat, men det handlar väldigt mycket om det också, så det är en enormt intressant övning att få någonting att fungera på det sättet man vill att det ska fungera. Det finns ju massa skitdålig reklamfilm ute i världen, men det finns också mycket bra.

Men det är väl kanske därför du är så eftertraktad, för att du kan det?

– Precis, verkligen, så är det ju. Och vid sidan av har jag alltid hållit på med annat, musikvideos exempelvis. Inte som Madonna-videon eller andra stora musikvideos, men små eller egna projekt där man inte har massa skivbolag och managers runt, utan där man bara själv kan få göra en igen idé, till små artister som inte lägger sig i och som säger ’gör vad du vill, bara det blir bra’.

Var det så du gjorde din film?

– Ja, lite granna. Men även när jag gör reklamfilmer, de bästa grejorna jag gör är ju dem jag har någon frihet i. De sämsta grejorna jag gör är när används som ett instrument för att göra någonting någon vill ha.

Johan Rencks långfilmsdebut ”Downloading Nancy” kostade bara två miljoner dollar, men precis som de flesta filmprojekt med oberoende finansiering var det ett projekt fylld av komplexa problem. Johan träffade skådespelare på fester, de blev intresserade, hoppade av och blev intresserade igen. I små, osäkra projekt, där man inte kan lägga fram en bunt pengar på bordet och be någon att skriva under ett avtal – är det svårt att finna en stabil grund. – Det handlade mycket om muntliga löften. De säger att de är med, men så får de ett fetare erbjudande veckan därpå och så börjar man om från noll igen.

Hur blir projektet då av? Processen mellan allt snack till det att kamerorna börjar rulla?

– Det är en intressant fråga, för det är egentligen outgrundligt hur det blir av. Det är så jävla mycket tur och tajming. Det är som att bygga ett enormt komplicerat korthus med en tornado bakom knuten. Det är så när det kommer till sådana här projekt; som är svårfinansierade, pengar kommer in – sen hoppar någon finansiär av. Någon skådis hoppar in – någon annan hoppar av.

Hösten 2006 var allting i hamn, kamerorna skulle börja rulla under vintern några månader sedan. Stellan Skargård och Holly Hunter skulle spela huvudrollerna. Hunter blir gravid, Stellan får ett annat erbjudande och så börjar hela processen om igen. Men Renck tycker inte att det var så frustrerande som det verkar:

– Man har lärt sig i livet att det är som det är med saker och ting. Man kan inte hålla på att gräma sig över sådana saker. Det där är av spelet. The nature of the beast. Jag visste hela tiden, ända tills vi stod på inspelningen, att det kunde gå hur som helst. När vi stod på den slutgiltiga inspelningen hoppade en skådespelare av. Danny Huston skulle spela Albert, men hoppade av samma vecka som vi skulle börja. Samma kväll gick jag på bio och såg ”Illusionisten”, och blev väldigt imponerad av Rufus Sewell. Han var ledig, så vi hade tur.

Jag tycker nog han är bäst i filmen.

– Alla har ju lite olika åsikter, men han är min favorit. Om man jämför med Jason Patrick, som jobbar i motvind på ett helt annat sätt. Rufus har ett ansikte och stora gröna ögon som utstrålar så mycket. Jag kunde gå fram med kameran och säga: ’jag vill inte sluta filma det här, jag vill bara se just det här’. Medan Jason inte riktigt har det utseendet och karisman, så han måste kompensera det på ett annat sätt.

”Downloading Nancy” är annars en mörk film.

– Den är väldigt mörk.

Jag läste lite Sundance-recensioner och mycket handlar om att de tycker att filmen är provokativ.

– Jag tror de tycker att den är provokativ för att sex- slash våldsinslagen är det mest tabu som finns i Amerika. Det är därför de blir provocerade av det. När vi satt och klippte filmen tyckte vi att det blev skitbra, det var lite som ett Lars Norén-drama med några explosioner av ondska. Det känns som balansen blev bra. Och sen åker vi till Sundance och folk blir upprörda.

Är det den här typen av mörk film du vill göra?

– Jag gick igenom en skilsmässa när jag gjorde den här filmen, och som med alla grejor som man gör, så är man ju ett offer för sitt sinnestillstånd. Jag tror att den blev mer nihilistisk på grund av det jag gick igenom. Om jag inte gått igenom samma sak hade den nog inte blivit lika hopplös och becksvart.

Men just för den här typen av film borde det ha fungerat bra, den blev starkare och mer känslosam?

– Jag tror det, absolut. Jag har pratat med andra om det; det är så jävla svenskt att säga ’så hör gör man inte, så här ska inte en film vara’. Jag vill inte jobba så, jag vill utmana och testa idéer hela tiden. För mig var det jävligt viktigt att karaktärerna inte skulle vara filmiska förenklingar.