Ciné möter Josef Fares

Regissören Josef Fares är redan vid 28 års ålder en gigant inom svensk film med titlarna “Jalla! Jalla!”, “Kopps” och nu bioaktuella “Zozo”. Titeln är intressant, speciellt då det kommer fram att just Zozo är ett smeknamn för Josef. Som svar på frågan om han kallas Zozo svarar han att familjemedlemmar och kompisar gör det.

Den första frågan som dyker upp i huvudet på de flesta av oss är om filmen är självbiografisk? Svaret är nej, men hans liv har använts som inspiration. “Varför jag inte säger att den är självbiografisk är för då känner jag som att jag ljuger. Det Zozo går igenom, låt mig säga såhär – hans inre resa är väldigt nära mig på många sätt och yttre också på olika sätt, men det är inte helt jag. Många situationer som har hänt kommer från mitt liv, men det är inte så nära mig att jag skulle kunna säga att det handlar om mig, mer hur jag skulle ha velat vara.”

Filmen handlar om just Zozo som är en vanlig skolkille som kommer från Libanon, hänger med sina kompisar och försöker leva med sin familj i det helvete som inbördeskrig är. Familjen har en utväg, de försöker aktivt ta sig till Sverige där Zozos farföräldrar bor. En dag kommer han ifrån sin familj och får på egen hand ta sig till Sverige.

Det som är slående när man ser Imad Creidi, som spelar Zozo, är hur perfekt han passar i rollen. Det skulle verkligen kunna vara en riktig Zozo, precis som i filmen. Han lärde sig svenska under ett par sommarveckor då han pluggade det fyra timmar om dagen med en lärare i Libanon. Faktum är att han blev så pass bra på svenska till slut att man i princip fick be honom bryta mer för att Imad pratade för rent.

Vad som är kul är att han är vad han spelar också. Han har gjort några reklamfilmer men är i övrigt en helt vanlig kille. Än en gång har Josef Fares lyckats med att hitta en bra amatör och gör rollen för personen istället för att få personen att bli rollen. Imad “blir” rollen till den grad att Josef halvt på skämt och halvt på allvar säger “Det roliga var att efter tre veckor VAR han bara rollen, jag behövde knappt regissera, jag kunde lika gärna gått hem och sovit.” Att nu 14-åriga Imad imponerat på Josef under inspelningen märks verkligen. Svaret på om det finns något han vill ändra på såhär i efterhand kommer kort och koncist. “Nej, jag är jättenöjd med allting, framförallt med Imad.”

Man kan förstå att filmen betyder mycket för Josef som var mycket mån om att allt skulle bli bra. Även det känslomässiga i att återvända till Libanon efter 17 år och göra en allvarlig film gjorde sina avtryck. “Det har varit en väldigt omständlig process, både känslomässigt och arbetsprocessen. Hela grejen har varit väldigt påfrestande men också väldig rolig” Filmen spelades in i Beirut, Libanon, på samma gata som han själv bodde på. Det som spelades in i Sverige spelades in i ett för svenska filmkretsar känt område – Trollhättan, även kallad Trollywood.

Filmen blev en ganska dyr historia, 42 miljoner fick Josef förtroendet att förfoga över. Värt att nämna var att man fick bland annat hjälp av Svenska Filminstitutet med ett förhandsbidrag på 10 miljoner! “Det är verkligen smickrande att folk tror på en så mycket, samtidigt som när man väl arbetar är det svårt att ta till sig det. Kommer jag i en arbetssituation försöker jag tänka bort det så mycket som det går. Det är klart att jag ibland känner pressen och tänker, oj, hur fan ska det här gå?” Från kortfilmer till att göra mångmiljonfilmer, karriären har verkligen gått spikrakt. Den har färdats från amatörfestivaler till “Zozo”-s nominering i Special Presentation -kategorin i den stora internationella filmfestivalen i Toronto. Josef Fares ord kommer snabbt och glatt. “Känns skitkul alltså, det är en stor och viktig filmfestival och att just den hamnat i den här speciella presentationen är verkligen extra kul. Det gör jättemycket för utlandsförsäljningen och internationellt är det jättebra”, fortsätter han när jag sticker in och frågar om vad det gör för filmen.

Att det rakt igenom är en bra film är många eniga om, men jag bad Josef att försöka lyfta fram vad han tycker han gjort bäst med filmen. Han tänkte en liten stund och sa sedan: ” Jag tycker att filmens starka del är att jag lyckas hitta en fin balans mellan fantasi och verklighet. Zozos flykt till fantasin tycker jag fungerar väldigt bra.” Men var det inte svårt att hålla balansen rätt mellan allvaret och humorn? Han svarar att han mest går på magkänsla och inte riktigt tänkt på det. Josef lägger till sedan att just det här med fantasi kontra verklighet var det han satsade mest på.

“Zozo” var den första filmen Josef skrev manus själv till. Han skrev den hemma hos sig tillsammans med sin kompis Babak som är författare. Att skriva manuset är inte hela skrivprocessen enligt Josef utan en del av den processen sker under tiden när man filmar. Att man vänder, vrider, tar bort scener, lägger till scener och modifierar karaktärer är en stor del av Josefs skrivprocess. Att han är flytande i sin regi märker man och när jag påpekar det i svarar han: “Absolut, absolut, jag gillar lite grann att tappa kontrollen. Det är lite jobbigt i början men efter ett tag vänjer man sig.”

Josef Fares är en okonventionell regissör vilket är lite av hans charm. Han växer och växer och givetvis undrade vi på Ciné när han skulle ta nästa steg – att byta Trollhättan mot Hollywood och därmed göra en engelskspråkig film. “Inte än, jag känner att jag behöver nån film till och lite mer kött på benen.” Så det dröjer tills man ser dig i Hollywood? “Ja, visst, men se mig kommer du göra helt klart.” Mycket intressant säger vi och kan bara vänta tills den dagen kommer.

Slutligen, vad gör Josef Fares om 15 år? “Förhoppningsvis har jag ett skönt hus med massa barn och tar det lugnt.” Josef reser på sig, skakar hand med mig och försvinner lika snabbt som han satte sig i biosalongen. Intervjun är över. Jag tackar för mig för den här gången. På återseende.