Queens Escorts Brooklyn Escorts Long island Escorts NYC Escorts bestnyescorts.com Manhattan Escorts NYC naughty

Publicerad kl 00:00 den 27 Feb 2007

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Det finns få regissörskap som utstrålar en sådan täthet och elegans som Klaus Härös. Med ett säkert bildspråk och återhållsamt berättande förmedlar han en känsla av nästan pensionerad erfarenhet. Möter man honom genom hans filmer får man lätt för sig att han är en äldre herre som gör varje film med noggrannheten som om det vore hans sista. Jag antyder att han i det avseendet kan speglas i såväl Bergman som Chabrol, och Klaus Härö rodnar lite. För i verkligheten är han bara trettiofem.
– Det handlar nog mest om att jag tycker om den sortens filmer. Det finns underbara nutidsskildringar som är slappa och roliga, och berättar om helt hopplösa människor. Men jag har svårt för just den sortens modern film där man följer tio personer och man är lite här och där och det är lite kul och lite tufft och lite rolig dialog och lite popmusik och så är filmen slut. Det blir så allmänt, man får inte tag i något. Det lämnar inget intryck. En stor brist – en sak som jag retar mig på med film – är att de är så allmänna, man väljer inte en stil, man väljer inte en look, man väljer inte ett tema eller vad man vill berätta. Jag behöver inte vara Bergman eller Chabrol, men jag kan vara bröderna Coen, eller något som är klart definierat. Jag skulle kunna göra en riktigt nattsvart komedi, och jag behöver inte ens tycka om den, men jag kan åtminstone säga att jag tycker att det är väl genomfört. Bara man kör racet till sitt slut, förklarar Härö med vokaler hårt präglade av sin finlandssvenska bakgrund.

Vi sitter i hotellobbyn på ett av hotellen som ligger längs Birger Jarlsgatan i Stockholm, Härö dricker svenskt mineralvatten och lägger benen i kors och stryker sina fingrar längs hakan när han levererar vattentäta resonemang om filmindustrin. Lite senare den här kvällen visas hans senaste film Den nya människan för första gången i sammanhang utan journalister och någonstans i Härös röst kan man kanske ana en viss nervositet. Pressvecken på hans byxor är nästan helt utslätade.
– Jag tycker om film som lämnar intryck. Klassiskt filmberättande som har en tydlig huvudperson, som har en början, en mitten och ett slut. Sen behöver det inte vara fyrkantigt eller genomkommersialiserat. Men jag tycker mer om ett ganska traditionellt filmberättande där man känner att det här är välgjort och det här är välvägt.

Härö talar gärna om Chabrol, rysk stumfilm och tysk expressionism, han tycker förvisso om den skandinaviska filmen (om vi bortser från den finska som enligt honom ligger på u-landsnivå jämfört med den svenska, Kaurismäki är undantaget), men när han ser modern film väljer han den amerikanska för den europeiska.
– Ska jag välja idag så är det nog bra amerikansk film, välskrivna, välspelade, välgjorda amerikanska dramer, jag ser helst. Clint Eastwood är ju ett bra exempel, den sortens välgenomförd gedigen dramafilm där konstnären inte kommer i vägen för sin egen film. Det finns ju en tendens inom europeisk film, att konstnären kommer och säger: “Look at me, I’m here, I’m here, look at me, jag har den här lustiga kravatten och jag har den här stora frisyren och jag har den här höjdskräcken eller den här cellskräcken som jag berättar om i alla mina intervjuer”. Det är alltid regissören som ska kommer främst. Det finns något sympatiskt i den kommersiella amerikanska filmen. Det handlar hela tiden om filmen allra främst, det är inte filmmakarnas fobier eller frisyrer eller slipsar som kommer i första hand. Det är inte heller de spännande klippen i sig, det är inte heller den spännande kameravinkeln eller den urflippade scenografin i sig som är viktig. Utan den urflippade scenografin eller kameravinkeln tjänar stämningen i filmen.
– Jag menar, jag tycker Straight Story av David Lynch är en underbar film. Där David Lynch inte har satt sig själv främst, utan det är bara den här mannen på sin gräsklippare som ska hälsa på sin brorsa och man vill veta hur det går. Film är så simpelt, man har en person och man vill veta hur det går. Sen kan ju det där ha tusen lager, jag menar inte att film alltid ska ha precis samma mönster och se precis lika ut. Sen behöver det inte bli fyrkantigt, men det finns någonting gemensamt, att man har en huvudperson och man vill veta hur det går för honom. Och när vi vet det så är filmen slut. Det finns något klassiskt där som fungerar och som tilltalar mig…

Och mitt i resonemanget om David Lynch brister han ut
– Ingmar Bergman! Claude Chabrol! Jag får nästan gåshud. Det där ska jag leva länge på. Varför gjorde du en trilogi om Sverige?
– Det gjorde jag inte. Eller, det var inte meningen. Det är svårt att förklara för någon som inte är i filmbranschen, men det är väldigt mycket så att det ena leder till följande. Det är väldigt få filmmakare i den här världen som kan bestämma sig för att göra tre filmer om ett krig i en fjärran galax. Det är väldigt få filmmakare förunnat. Utan det blir oftast så att man jobbar med en film, och så kommer man på en idé till följande. Så tanken var inte att det skulle bli en trilogi, men det är klart, nu ser jag ju likheterna. Det är tre filmer om svensk närhistoria, om delvis ganska mörka fläckar i svensk närhistoria. Men det var inte planerat.
Varför använde du Maria Lundqvist en gång till?
– Solbritts roll var en svår roll och jag har och jag har oerhört stort förtroende för Maria (Lundqvist), för mig är hon liksom på samma nivå som många av de här brittiska toppskådespelerskorna. Överlag tycker jag att det finns jättebra skådespelare i Sverige, när det gäller filmskådespeleri som gärna ska vara lite finlir och lite försiktigare, lite känsligare, så tycker jag att Sverige har bland de bästa skådespelarna. Jag ska inte säga att ni har De bästa, men engelsmän, danskar och svenskar är jättebra på filmskådespeleri. Och där är Maria en helt suverän aktör, hennes förmåga att gå ut från sig själv och vara någon annan, att kunna gå hundra procent i ena riktningen och vara rolig eller gå hundra procent i andra riktningen och vara så återhållsam och stram och så full av komplex att man går sönder bara man ser på henne. Nu när jag känner henne har jag märkt att vi har en ganska lätt och bra kommunikation, hon är väldigt analytisk och går aldrig in och prövar någonting utan att hon har prövat på det först i sitt huvud. Solbritts roll var svår på så vis att det handlar om en person som går över från att vara på maktens sida till att vara på flickornas sida. Men det var svårt, för det var inte riktigt tydligt i manus, av alla våra roller så var det nog den som hade mest outnyttjad potential. Det fanns något som behövde göras med den rollen, det var tydligt hur de andra rollerna skulle bli och åt vilket håll de skulle gå, men hennes roll kunde ha blivit det ena och det kunde ha blivit det andra. Jag har jättestort förtroende för vad Maria gör och jag jobbar gärna med henne igen.
Hon gör ju en liknande roll i Den bästa av mödrar och Den nya människan…
– Alltså, ja och nej. Det som är liknande är ju det att hon gör en liten resa från att vara elak till att bli god, men jag skulle inte säga att de två som personer eller karaktärer liknar varandra. Jag tycker att hon har ett annat uttryck och ser helt annorlunda ut, känns annorlunda i den här filmen.
Jag tänkte mer på det här att hon är en väldigt god människa men genom situationen hon hamnar i blir hon elak.
– I Den bästa av mödrar tänkte vi såhär, att hon har den här värmen och kärleken. Att den finns där men den har bara gömts av sorg och bitterhet. I Den nya människan tänkte jag lite annorlunda då hon sakta går över på flickornas sida, men hon är ju en svikare eftersom det inte är hon som stiger upp och säger att det här är fel, utan hon säger åt en annan att göra det. Jag tänker på henne som en ganska svag person, som försöker få de andra att göra jobbet. Jag ser nog Solbritt som en inte odelat god person utan någon som, kanske är god, men också någonstans en som vill men inte vågar. En mest tragisk person… Om du ursäktar så måste jag gå nu, och pressa mina byxor.

Klaus Härö försvinner upp i en hiss, han är uppenbart nervös inför galapremiären av Den nya människan senare på kvällen. Jag tror inte att någon lämnade biografen oberörd.