Publicerad kl 00:00 den 15 sep 2012

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


När Maud Nycander och Kristina Lindström blev tillfrågade om att göra dokumentärfilmen om Palme tvekade de inte en sekund. Den 14 september går det nära två timmar långa porträttet av Palme upp på 110 biografer i den bredaste svenska dokumentärpremiären någonsin.
En klippfilm av arkivmaterial blir ofta en kompromiss mellan det arkiverade och det som måste berättas. En historia som visserligen säger sanningen, men bara den sanning som råkat bevaras i tv-kanalernas arkiv. Maud Nycanders och Kristina Lindströms film om Olof Palme hade kunnat bli just en sådan. Om det inte varit för den där kofferten.

– Vi visste ju från början att det fanns hur mycket arkivmaterial som helst om Palme, berättar Kristina Lindström, men vi fick ju också möjlighet att intervjua hela familjen på ett sätt som inte gjorts tidigare. När vi mötte dem visade de oss en koffert som de sparat i alla år. I den låg femtioåtta rullar Super 8-film som ingen sett tidigare och när vi kollade på dem fick vi plötsligt kontakt med en annan människa, en person med ett annat ansikte än det man ser i tv-debatterna.

På filmrullarna syntes inte den Palme som finns bevarad i kollektiva minnen från tv-debatter och nyhetshändelser. Här skymtade en helt oförställd person, avklädd in till det mest privata, en pappa och en make långt borta från yrkesrollen, i badbyxor på semesterstränderna på Fårö.

Det är en bild av Olof Palme som är osynlig för de generationer vars minnen av politikern överskuggats av hågkomsten av mordet. Det är de minnena de båda återvänt till, en person som var bekant med hela svenska folket långt innan han blev statsminister.

– När man var hemma hos kompisar eller släktningar när man var liten var det alltid någon som pratade om Palme, han var ju så ofta på tv och även innan man blev intresserad av politik förstod man att det var en person som folk hade åsikter om, säger Maud Nycander.

– Han var liksom en del av världen som man såg den som liten, det fanns Domus och sjukhus och påven och Palme, han behövde liksom inget förnamn eller epitet. Hans kroppsspråk, hans arrogans och sättet han uttryckte sig på blev som en magnet för tv-kamerorna, säger Kristina Lindström.

Men i berättelsen om politikern ryms också berättelsen om tiden han levde i, en tidsanda och en historisk period av kårhusockupationer, revolutioner och gisslandramer.

– Vi ville se människan växa fram i tiden som han samspelade med. Vi hade en grundtanke om att personer som inte hade någon förkunskap eller bara en diffus bild av Palme också skulle kunna ta del av filmen, säger Kristina Lindström. – Det blir en balansgång mellan att vara redovisande och att hitta en dramaturgi där varje scen också berättar något om personen.Det blir ju ofta så att stora historiska händelser får stryka på foten för en betydligt mindre betydelsefull anekdot som ändå säger något om Palme och tiden han levde i, berättar Maud Nycander.

Det finns en fantastisk scen i filmen där Palme efter valnatten 1973 går hem till villan i Vällingby, kamerorna följer honom ända till ytterdörren där Palme vänder sig om och ber journalisterna stänga av kamerorna, han vill ju inte visa vart han gömmer nyckeln. Det är en scen ur verkligheten som aldrig hade utspelats idag, liksom klippen från kårhusockupationen eller hans samtal med Harald Edelstam visar en politiker som får riksdagen av idag att framstå som färglös.

– Flera yngre personer som sett den här filmen påpekar att det där inte liknar något av det de känner till idag. Vi försökte ju skildra honom som en människa av kött och blod och inte glorifiera honom på något sätt, men det är roligt att Palmes framtidstro och engagemang ändå förmedlas, säger Maud Nycander.

Den resa man som publik gör inför filmen är på sätt och vis samma resa som de båda dokumentaristerna gjort inför personen Palme. Den politiker som för en ung publik varit känd för sin politik och sin död blir till en person, liksom de barndomsminnen de båda hade av den arrogante statsmannen stöpts om till en bild av en människa.

– Framförallt har min bild av Palme fördjupats, säger Maud Nycander, jag inser nu att jag hade en väldigt diffus bild av honom tidigt i livet och hela den här processen har varit som att framkalla en bild som långsamt träder fram över fotopapperet, en bild av en människa.