Publicerad kl 00:00 den 9 Maj 2013

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Senast Laurent Cantet gjorde film belönades han med Palme d’Or och nominerades till en Oscar. Hans filmatisering av Joyce Carol Oates ungdomsbetraktelse Foxfire tecknar en helt ny riktning för hans regissörskap samtidigt som hans grundläggande idé om film blir tydligare än någonsin.
– För att vara ärlig måste jag nog erkänna att jag själv var rätt beskedlig som tonåring. Jag var inte alls så stark som Oates karaktärer och jag inser nu att det nog var just det som drev mig till att göra film av dem, berättar Laurent Cantet sittandes i skuggan i det franska residensets trädgård i Stockholm.
Medan guldpalmsvinnaren tänder sin andra gauloises häller franska ambassadörens personal upp kaffe ur silverkanna. Det är svårt att tänka sig en mer typisk fransk regissör som helt atypiskt just skapat en synnerligen amerikansk film. Joyce Carol Oates roman tecknar ett porträtt av ett gäng tjejer som formar en hemlig grupp, Foxfire, och revolterar mot patriarkatet för att krossa de strukturer som ligger dolda i den skenbara tryggheten i efterkrigstidens USA. I Cantets regi blir det en film som spräcker alla föreställningar Hollywood ägnat decennier åt att konstruera kring det amerikanska femtiotalet. Den romantiserande idén om ett tillväxtens USA står i skarp kontrast mot de unga och arga kvinnornas perspektiv där klassamhället krossat både den amerikanska drömmen och den amerikanska kärnfamiljen. De tonåriga flickorna är egentligen inte medvetna om politiska ideologier utan reagerar närmast instinktivt på förtrycket, ur den försiktiga Maddys perspektiv låter Cantet oss betrakta hur deras engagemang driver dem bortom alla gränser.

– Först försökte jag skriva om berättelsen för franska karaktärer, men så snart jag förflyttade handlingen från Oates USA till mitt eget Frankrike försvann något väsentligt, det blev liksom inte trovärdigt. Berättelsen, karaktärerna och bilderna som uppstod i min fantasi var helt enkelt för amerikanska. Ett av filmens viktigaste teman kretsar kring antikommunismen i USA, och det hade helt enkelt inte fungerat i femtiotalets Frankrike där det franska kommunistpartiet var ett av de största partierna. Men också mer kulturella detaljer, som att flickorna i Foxfire har möjlighet att rymma hemifrån och göra sig självständiga, i Frankrike hade myndigheterna tagit hand om dem direkt.

Ändå finns det ju flera franska filmer från den här tiden under den franska nya vågen som handlar om just ungdomars frigörelse, De 400 slagen till exempel.

– Ja, det är riktgt. Det kanske är något jag bara inbillat mig, men för mig har det alltid känts som att vi i Europa är mer kontrollerande, att vi har system för att se till att våra tonåringar kommer in på rätt bana för att leva normala liv.
När vi sågs sist för sju år sedan pratade vi förresten om hur du påverkats av den franska nya vågen, och det slog mig även när jag såg Foxfire. Precis som franska regissörer under sextiotalet lät sig inspireras av amerikansk film för att göra egna versioner av genrefilmen upplever jag att du med den här filmen skapat en alldeles egen version av den amerikanska filmen.

– Jag tror att den amerikanska filmen genom historien konstruerat en myt om sitt eget femtiotal, och det amerikanska femtiotal som de flesta av oss är bekanta med är ju en produkt av filmens förvridna föreställningar. När jag började arbeta med den här filmen ville jag undvika det där och istället försöka hitta ett mer mondänt synsätt som aldrig blev stiliserat. Tillsammans med min fotograf tittade jag bara på dokumentärfilmer och stillbilder från den här eran för att inte låta oss formas efter en konstruktion av femtiotalet. I och med att jag själv inte är amerikan blir det nog enklare, jag kan låta mig uppslukas av en verklighet som inte är min egen och se på omgivningen med en annan nyfikenhet än när jag rör mig i Paris. Jag antar att det är därför min bild av det amerikanska femtiotalet skiljer sig från normen.

Jag tycker att just det där är en av de mest intressanta grejerna med Foxfire, hur du hittat tematik som står utanför tidseror, men också sätter fingret på hur vi människor ständigt låter historien upprepa sig. När du berättar om hur tjejgänget stegvis förvandlas till en diktatur ställer du förloppet intill det historiska skeendet när socialism förvreds till stalinism.

– Det är det som får mig att känna att filmen kanske trots allt inte handlar om femtiotalet, den står utanför tiden. Det är en tidlös berättelse om vad som händer när människor möts i grupper, hur politiska ideal gång på gång förstörs av verkligheten, hur samhällets strukturer visar sig vara starkare än idealet och till slut förvandlar oss till motsatsen av våra ideal.

När Cantet förklarar hur varje revolution är följden av en annan, hur allt som sker är en repris av något annat, skenbart förändrat av ett nytt lager, blir det tydligt att han på något vis pratar om sitt eget filmskapande. Människorna som söker gemenskap i konstruerade grupper och försöker kämpa för sina ideal i Mot södern, Mellan väggarna och Foxfire är egentligen bara versioner av varandra.

– Jag inser att jag alltid säger ungefär samma sak i mina filmer. När jag själv var ung sökte jag alltid efter den där grupptillhörigheten och försökte känna mig delaktig i allt som skedde runt omkring mig. Men jag lyckades aldrig bli en del av något politiskt parti, jag trodde aldrig på ideologierna och alla frågor blev alltid mer komplexa än svaren. Jag antar att det är därför de här karaktärerna står mig så när och jag fortsätter att utforska dem, de där som betraktar på avstånd utan att någonsin bli delaktiga.