Publicerad kl 20:49 den 30 sep 2006

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Den nya vågen var en revolution!

I större sammanhang existerar inte den moderna franska filmen utanför Jean-Pierre Jeunets regisfär. I mindre sammanhang, i en mindre hotellsvit på Strandvägen hävdar Laurent Cantet något annat. Han tillhör en, till viss del PR-konstruerad, ny generation franska regissörer som har en vilja att återuppliva det franska filmklimatet som fanns för fyrtio år sedan.
– Den nya vågen var en revolution!

Han har inte rakat sig på några dagar och kliar sig nervöst på hakan med oregelbundna mellanrum. Hans engelska är lika stubbig som hans skägg och desto djupare han kommer i sina resonemang desto franskare blir hans språk. Ibland avbryter han sig själv mitt i en monolog och frågar om han låter pretentiös. Jag ljuger och säger att han inte gör det. Han luktar lite svagt av tobak.

– Helt plötsligt började en massa okända regissörer göra film efter samma föresats: att hitta nya sätt att uttrycka film på. Under den tiden utvecklades helt nya relationer mellan regissörer och skådespelare, man började använda vanliga människor som aldrig spelat förut även i stora roller i filmerna och utveckla skådespeleriet åt helt nya håll. Jag är personligen en stor beundrare av Robert Bresson och hans sätt att använda skådespelare som modeller av filmens känsla snarare än traditionella skådespelare, berättar han.
– Jag vet inte riktigt vad som hände egentligen, men den nya vågen planades ut, eller blev något slags normaltillstånd och sedan dess pratar man inte längre om den nya vågen även om den fortfarande pågår och influerar regissörer än i dag.

Cantet är själv en av dem som blivit starkt påverkad av de stora namnen bakom den nya vågen, hans personporträtt, liksom sättet att filma dem, känns otroligt Godard, medan andra aspekter av hans filmmakande ligger närmare italienska neorealismen.

– Jag gillar filmer, inte regissörer. Och jag gillar filmer som rör mig, vilket Rosselini lyckas med om och om igen. På så vis är jag väl färgad av honom och hans förmåga att våga ta risken att bara visa precis det som behövs.

– Jag vet inte om det gör ”Vers le Sud” (Cantets senaste film) intellektuell, men jag gillar hur filmen har så många öppningar, det är som att man kliver in mitt i några människors liv vid en helt slumpvald tidpunkt, som om man precis lika gärna hade kunnat kliva in senare, och ut tidigare.

Han fortsätter prata om sin film, berättar om sitt regiarbete och delger sin syn på olika aspekter av filmarbetet. Som om det vore något nytt. Som om han, Dardenne, Vallée och Mihaileanu var en del i en ny våg. Egentligen skvätter de bara med samma vatten en gång till.