Publicerad kl 00:00 den 28 jun 2012

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Ingmar Bergmans barndom lär vara ett av de mesta kända uppväxtöden man kan tänka sig bland svenska konstnärskap. Han dokumenterade det väl i Laterna Magica, lät Fanny & Alexander verka som en spegel mot hans eget förflutna och när Bergmanveckan i år väljer ett tema är det just Bergman och barnen som blir ämne för diskussion. Under sensommaren 2011 tillbringade Leif Furhammar några månader vid klippbordet på Fårö, med uppgiften att samla Bergmans barnporträtt i en kort klippfilm. Han fann färre porträtt än han väntade sig.- Det finns mycket mindre barn än man tror i Bergmans filmer. Vi har ju Johan i Tystnaden och Alexander i Fanny & Alexander, att de båda är nästan ett och samma porträtt var en av de saker som fick mig att tända på själva idén med den här filmen. Men i övrigt är det inte mycket porträtt av barn i hans filmer. I och med att han inte har någon stor mängd barn följer ju att han inte heller har någon speciell syn på barn. När man började prata om Bergmans barn fanns det nog en föreställning om att det fanns hemskt mycket barn i hans filmer men det gör det alltså inte, jag har letat reda på dem som finns och gjort ett collage av dem. Men jag försöker alltså inte heller skapa någon linje som inte finns utan, arbetar med de associationer jag får och försöker skapa någon slags poetisk linje. Det finns barnbilder i hans filmer som känns pretentiösa och pompösa, och jag har tagit med dem med.

Furhammars klippfilm premiärvisas på Fårö tillsammans med ett program som i övrigt innehåller samtal och föreläsningar om barndomen och visar barndomsskildringar från bland annat Dardennebröderna.
– Jag visste ju inte att det fanns så få barn när jag började, men så småningom blev det sporren att hitta och skapa något av ett så kräset urval. De porträtt som finns är gjorda med väldig pregnans, det är väldigt sting i dem och jag torr att den som aldrig har sett en Bergmanfilm kommer att bli nyfiken på vad det är för en en människa som tänker så här om barn. Han har sig själv som barn med sig genom hela sin karriär, även om väldigt mycket i den filmen som jag har gjort handlar om föräldrar och hur de präglas av att ha barn, att ha döda barn eller att inte ha barn.

För Leif Furhammar fanns Bergmans regissörskap med sedan ungdomen, men det var först när han som nittonåring såg Det sjunde inseglet som han verkligen drabbades av Bergmans filmvärld.
– Det var den första av hans filmer som slog ner i mig som något angeläget. Jag läste medicin i Uppsala vid den tiden och jag kommer precis ihåg den kusliga stämningen hos oss på Anatomicum efter att vi hade sett den. Mitt första riktiga möte med Bergman skedde ett par somrar senare, då jag fick vara med om inspelningen av Ansiktet, som stipendiat. Det var ju en fantastisk nåd att få vara med om det men jag insåg snart att det fanns obehagligheter i härligheten. Bergman kunde vara fenomenalt elak, det är precis sant det som brukar berättas om honom och hur han dompterade sin omgivning, på den här inspelningen vågar jag påstå att han i stort sett varje dag valde ut en person som han skällde ut efter noter. Det var ingen i teamet utom skådespelarna som undgick honom. Ansiktet spelades in i Filmstaden i Råsunda under två varma sommarmånader 1958.
– En dag var det min tur att drabbas. Det berodde på att jag reste till Råsunda från Uppsala, det låg till så med tågtiderna att jag kunde sova en och en halv timme längre på morgonen om jag tillät mig att komma tio minuter sent till inspelningen, så jag provade för att se om jag kunde komma undan med det. Men han dök ner som en hök. Jag trodde inte att han hade lagt märke till mig tidigare, min uppgift var egentligen att hänga på och iaktta, och att hämta te till Bergman vid lämpliga tidpunkter. Men han avbröt hela inspelningen och jag fick ställa mig i mitten medan han predikade inför hela teamet om att den nye stipendiaten svikit den unika förmån han fick. Sen när det var dags för lunch kallade han på mig igen och la armen om mina axlar och var hur snäll och god som helst och pratade om min framtid och allt möjligt. Men efter det där kunde jag aldrig koppla av, som läroperiod gick den där sommaren till spillo. Efter det där hade jag heller ingen riktig lust att fortsätta professionellt med att göra film.

Filmen hade svensk premiär på annandag jul 1958, och visades samtidigt i Paris inför en förtjust och skräckslagen publik.
– Jag tyckte inte då, och tycker inte senare heller, att Ansiktet hör till hans bästa eller mest djupsinniga filmer. Jag hörde talas om visningarna i Paris och att den var så uppmärksammad, och att publiken skrek i ett otäckt ögonblick när kistan öppnar sig på vinden. I den scenen är det jag som ligger i kistan, så det tog jag verkligen till mig som min insats i Bergmans karriär. Den har ju fått en renässans de senaste åren, men jag var väl lite färgad av det jag såg bakom kulisserna och gillade den aldrig. Jag drömde mardrömmar om Bergman efteråt. Sedan har vi förstås träffats på olika sätt genom åren, men jag minns särskilt en nyårsdag för några år sedan då han ringde upp och ville prata film i telefon, det var ju hemskt rart och det var trevligt av honom att göra på det sättet. Vi pratade i en trekvart om svensk film genom alla tider. Lite senare dog han.

Leif Furhammars film Fanny, Alexander och andra Bergmanbarn visas i Salongen under Bergmanveckan på Fårö.